Aftonbladet – 4 april 1835, sida 1

FERRAN Orsa RUNAR SNETT AGERA ooo oo VX Om z JUNO AO AA ALL — i — t— — —— XL — — — —— åler sammanfogade kabinett, till hvilket Ludvig Fil: ip synes vara oåterkalleligen dömd, så länge baa vandrar den -vä ig han hitills gått. — vi fiona bland korrespondensartiklar i Allgemeine Zettung med gårdagsposten ett bref från Paris, dat. d. 14 Mars, som innehåller etl och annat rörande dessa förhållanden, och syats oss förtjena meddelas. Det är af följande lydelse. Alit är åter i bästa skick. Vi hafva åter ministrar och till och med en konseljaresid nt, som ger sig min sem ämnade han på det kraftigaste sätta sig mot Konungens. öfvertag. Men i sjelfva verket är Ingentiog förändradt, utan allt står på sin gamla fot. Samma förhållanden, som före den ssta krisen trungo Ludvig Filip att försöka en ny. misisterkombination, ega ännu rum, såsom förut. Tiers parti. som först föranledde interregnum genom den beslutade undersökningen rörande tobaksmonopolet, är för närvarande ännu mindre belåret än förr, och skall snart pog åter börja på sina gamla manövrer, att genom Kammaren neutralisera Konungens och hans minvistrars inflytande, Dupin är Ludvig Filips farligaste fiende, utan att veta hvad ban gör och hvad han vill. Han och hans parti kunna blott jemföras med dessa ledamöter irom des lagstifiande: församlingarne nmnder förra revolutioner, bvilka på samma sätt gerom deras borgar-opposition: störiade Ludvig XVI och bänade vägen. för republiker, De förstörde konuvgadömets anseende, under det de blott t:odde sig bekämpa Konungens. På en annan tid, under andra förhållanden skulle en sådan opposition blott bafva till följd, att den lagstiftande magtens inflyiande tilltog, utan att konungadömet cerigenom undergräfde:; men i en tid då en tredjfiende är åskådare af striden mellan sisa motståndare, är det blott denne, som drager fördel et: densamma, Den krisis, som vi nyss öfverslått, har endast gagnal de-. mokratien. : Om hon dock här vinner seger till. slut, kan det oaktadt vä! sättas i frågay men så inycket är säkert; och hlir med hvarje dag mera klart, att fortfaravdet i Frankrike af en representatik monarki, sådsn den för närvarande är beskaffad, hörer till omöjigheterne. Enda medlet att gifva denssmme friska krafter, förnyandet af konseljer, kan här icke användas. Ministraroe skola harmoniera ined majoriteterna i Kammaren; mena denna Kammare sjelf undergräfver thronea, utan att vilja det. Det var Karmaren, som föranledde ministerkrisen; men det fordrades m:r än 20 dagar, ja den oförstälda glädjen hos konungamaktens fiender, för att visa Kamrbaren hvad: hon gjort, för att förmå henne slutligen träda förmedlande: emellan, och genom sina ssmmarnkomster hos He Fulchiron göra ett slu? på detta prekäö:a tillstånd. Hon anade först sedan det var för sent, då de förderflige. följderne af krisen edan voro: öfverallt kända och af ala insågos, att hon var orsaken till densamma, Jag säger hon anade sina misstag; och är viss på att den värmaste framtiden kommer att. visa oss att Kammaren ingenting så litet förmår, som att åler godtgöra dem, -Denna Kammare är ett-blindt verktyg i ödets hand. Ludvig Filip stäfyar efter medel att försäkra sig om segren; men hans ålder, det dagliga aftagandet af havs; rykte såsom homme habile; det enda: hvarpå man här sätter värde, och slutligen de pedantiska medel! hån anxänder , derigenom att.han, utan att bandla, upptäcker na planer gerom broschyrer och onödigt prat, buena icke annat än lägga binder i vägen för hvad han åsyftar. .Han-har föga hopp att nånsin kavpa förvandla sin paraply till en mägtig spira. Hans förbållande är äfven här, såsom öfverallt, en Jjustemilieu mellan bandlizg och icke-handling , mellan -beslutsamhet och obeslutsamhet, mellan mod och fruktan; ett evigt vacklande och tvekande. Vi hafva åter sett Konungen ensam vid alfärerne i trenne veckor, och man; kan. således bedömma hopom efter hans verk, .Mantinvände icke, at: ban visade sådan kraft vid upgloppen och vid. uppträdena i Lyon; ty det var, ick han utan doktrinäperpe ; men ännu mera medelklassen, som fruktade anarkien, hvilka då handlade. : Doktrintärerne äro änvu hans förvämsta stöd, nästan det enda, åtminstone det enda, som har fulit medvetande af att vara det 0 od bör pe -å mere fr 4