Aftonbladet – 30 mars 1835, sida 1

Aftontidningen hade i Fredags några reflexioner öfver den Svenska Aristokratien såsom sambhällsinstitution, som på ett träffande sätt skildrar Riddarhusets och representationens närvarande sjändpuokt. Vi meddele följande stycke deraf åt våra äsare: I stället för det att aristokratien, före 1789 var mycket, och derefter intill 1809 åtminstone något, genom sig sjelf, sin egen makt och Regentens respekt för denna, så blef Hon efter 1809 intet genom sig sjeif, allt genom Regerivgen eller Konungen. Det var naturligt, att detta skulle förändra bennes stälning: stt då hon förut, för att upprätthålla och utvidga sin makt, måste söka ivskränka Konungens, så måste hon nu, i samma mån bon vill consolidera och utvidga sina företräden, jemväl söka consolidera och utvidga Konungamakten. Att aristokratien skulle öfvergå från opposition till ministerialism eller royalism, måste således blifva en följd, likasom deraf kan slutas, att pluraliteten af den gamla aristokratien, eller det gamla Riddarhuset, icke egentligen handlade ur mer rent fosterländska bevekelsegrunder än den nya aristokratien, eller det vya Riddsrhuset. Begge stredo nemligen blett för sina egna husgudar — och så har aristokratien, bildad till institution, gjort i alla tider och ialla länder, och kommer säkert att göra, så länge verlden står. Sanna vänner af folket och friheten kunna visserligen finnas och hafva äfven funnits inom aristokratiens leder, men medgifvas måste det, att dessa updantag varit högst sällsynta. Sveriges Konungar ärades fordom såsom folkets män, dess försvarare mot Herrarnes myndighet, orättvisor och förtryck — folket skattade endast vid utomordentliga tillfällen till Staten eller Konungen; det var magnaterna, som då pressade allmogen, och det var mot dem allmogen sökte sitt skydd hos landets fader. Förhållandet är och måste nu vara alldeles förändradt, i samma mon som lagar och seder äro det. Våra Konungar började redan för halftannat sekel tillbaka att, på samma gång de per fas et nefas fråntogo den gamla Adeln dess rikedomar, förvandla en del af arisiokratien till, hvad nu hela massan är, en Hofoch TjensteAdel, antingen helt och hållet eller hufvudsakligen beroende af Regentens gunst. Sålunda lyckades det Carl XI att taga suveräniteten — men derigenom