Aftonbladet – 27 mars 1835, sida 2

VAR EE VUV 9 RBP EM dröja några veckor innan sjöfarten kommer i gång. Redaktionen utber sig att få fästa sine Läsares synnerliga uppmärksamhet på re tanstående till Red. insända artikel, föranledd såsom det synes af de talrika deklamationer , som i flere tidningar bhoptals förekommit emot Förstärkta Stats-Utskottets vägran af några nya anslag, bland de många, ; som blifvit beviljade. Den nya taktik, som under denna riksdag uppenbarat sig hosSiy:elsens Förfa tare, likasom en och annan af dess organer bland iepresentaticnen, alt framställa ett obetingadt beviljande af allt hvad Styrelsen begär, såsom enda vilkoret att kunna hindra, att icke landet skall blifva ett rof för en förstkommande fiende, och att sålunda med allt hvad den skattdragande hittills lemnat , nästan ingenting skulle kunna uträttas, är ett så märkvärdigt karaktersdrag, att det förtjenade sin egen afhandling. Emedlertid upplyser den artikel, hvilken vi nu meddela, i flera s ycken sakernas verkliga beskaffenhet något närmare. Man finner deraf, att de stora vådorna till stor del äro skuggbilder, så framt blott vissa lysande och långväga favoritplaner kunna lemnas å sido för det för ögonblicket angelägnaste, och att man då kan hoppas, att Sverge, äfven utan ökande af nationens redan för fredstiden tillräckligt dryga uppoffringar till försvarsverket, kan bibehålla sitt sjelfbestånd. De förtjenstfulla uppgifter i sak, som denna artikel innehålla, synas oss icke lemna något tvifsel öfrigt i detta hänseende. Den lyder som följer: FRÅN ORD TILL SAK I FRÅGAN OM EN DEL AF MILITAÄRANSLAGEN. Hvarje sann fosterlandsvän måste icke blott önska att Sverge genom väl ordnade försvarsanstalter bibehåller sin plats ibland oberoende stater, och alltid kan vera färdigt att med kraft möta Rikets fiender, utan han måste äfven ovilkorligt medgifva, alt nationen är skyldig sig sjelf, sin egen ära, sitt sjelfbestånd och sitt lugn, att icke sky de uppoffringar som äro nödvändiga till vinzande af detta ändamål. En sorglig, en bekymmersam splittring bar yppat sig i åsigterna öfver detta ämne. Rikets Ständer anse nationen icke utan att taga det yttersta, kunna göra större uppoffringar under freder; regeringen och dess högre embetsmän i krigsadmipistrationen, samt dess offentliga organeri Statstidningen hafva med en för känslan af vår urgamla sjelfstärdighet nedslående rådlöshet förkunnat, att några inskränkningar i utgifterna icke kurnat ske, utan att de vigtigaste punkter af landet äro så godt som redlöst blottställda för en fiendes anfall, och med uppgjorda kalkyler sökt visa, att ett elier annat afslag, sådana-som på anslaget till Kungsholms fästningsbyggvad, långt ifrån att åstadkomma besparing, skola leda om ej till ökade, åtminstone till fruktlösa kostrader. En författare till en i åtskillig a bl hangsnumer af Statstidningen införd artikel, med rubrik: JVågra ord i anledning af riksdagen och de militära frågorna, bar senast afbar dat detta ämne, under den sist omrämda synpunkten. Hvem har rätt; se der den stora hufvudfrågan. I fall man obetingadt måste antaga hvad den omnämda Insändaren i Statstidningen yttrar tillslut på sin artikel, newmligen, att den som står högst ibland oss, är ock den ende inom Sverges landamären, som fullkomligt förstår krigskonsten i sin högre skala, och des som står främst i krigsadministrationen, har mest af alla tillfälle att inhemta den förres tankar, och är således bättre i stånd att bedöma våra militära förhållander än de, som icke i samma mått kunna rådfråga hvarken erfarenheten eller talangen; i tall, Säga vi, denna utgjutelse af personlig beund:ap skall utan inskränkning antagas sårom ett ax!om och ett lagbud för alla, com hafva att beslu:a om anslagen till statsutgifterna; då upphör all vidare öfverläggning; då behöfves ingen pröfning af StatsUtskottet; då kan och får icke föremålet för Ständernas sammankomst vara annat än att säga ja till allt hvad som begäres; då är rättigheheten att bevilja eller afslå, endast ett tomt ord, och folkombudens förhandlingar öfver denna punkt endast ett skuggspel. . Om såsom samme författare yttrar, hvarje invändning ereot eller afprutning på en del af de begärda fordringarna ifrån Styrelsens sida böra betraktas HE I 2 seg. ett hermgdande att. sprida