dan: cej någor man mitt öga an benagat; De båda flickornas funderingar afbrytas genom Jarlens an:omst. Salen fylles med kämpar och riddare. Birger är hemkommen, som det tyckes, från Herrevadsstriden, Han sätter sig ned för att afhöra en kör och låta hofvet tråda en fackeldans för honom. Härpå håller han tal om den Svenska afunden om sina bragder i Finland, Estand och Lfland, om sina fränders uppror, och hur han nu med ett djerft slag krossat hydran.(!)Sedan detta är lyckhlgen deklameradt, inträda ett par små pager med Rikissas harpa, och den sköna stammer upp en Romans, huru hvar nordvind talar blott om mod och merg, och bur understundom Vestan leker med cen lummig es, at hvil:en såog Jarlen blifver mägta glad och upprymd. Ett bud anländer i detsamma med bjudning från Lagman Bevgt att Jarlen måtte bevista bans bröliop med Sigrid den väna, men Jarlen anser detta för meEsalliance och svarar att han har andra pligter än att se en dåre sig kärleksrusigt med en mö förena, och låter åt sändebudet öfverlemna såsom bröllopsgåfva åt broder ligman en rustning, till öfre delen lysande ungefär som guld, till nedre bestående af vadmal. Sedan mannen sålunda blifvit affsrdad, börjar Jarlen åter tala litet om sig sjelf, kommer dock icke långt, ty hans tjenare inrusa nu andtrutna med den nyheten att hans doiter, (som gått ner i parken för att njuta skuggans svalka,) biifvit bortröfvad af Junker Karl. Fort, sarmlen mina kämpar! skriker Jarlenz; men han hinner icse rynka ögonbrynen, och bli rigtigt vred, förrän den röfvade åter inträder, åtföljd af några Norska Herrar och män. Höofdingen för dessa, som påstår sig vara Kung Håkans andre jag, samt budskap från bhögstdensamme till Hr Birger, har baft den lyckan att i1ädda Rikissa ur röfrarnes lor; Jarlen befaller att :emmarna skola fyllas till en skål för framlingen; under det denne framför sitt ärende, uppspelas en olska. Kämparne sjunga en kör om norrsken och friska hufvuden, och dermed är första akten väl och behagligen till änds. I den andra får man först och främst af Rikissas egen mun den hemligheten, att hon genast blifvit dödligt kär i den Norrska främlingen, hennes räddare; och här börjar pu en pathetist strid mellan hennes lågande passion å ena sidan, och å den andra hennes kärlek till sin far och önskan att kunna uppfylla hans stora plan, den nemligen att genom sin dotters giftermål med Norrska kungen, förbrödra tvänne nationer, eller, som det heter, lägga Sveas hand i Nores. Emedlertid har Jarlen i vredesmod rest på sia broder Bengts bröllop; att hans nya svägerskas fagra ögon här gjorde honom mer än god igen, känner man af historien, och det är vid hemkomsten derifrår, som Rikissa nu passar på honom i hans uppspelta lynne, och bekänner för bonom sin olyckliga kärlek. Jarlen kallar det för barnslighet, och försäkrar henne att det går öfver, så snart hon väl blifvit drottning; det går ej väll säger dottren, men hon har beslutat att uppoffra sig för de båda folken, den ädla flickan, och hon tillägger sålunda med mycket lugn: Jag lyder dig, min far. Allt detta är så rörande, att tårarna troligen förr eller sednare skulle komma en i ögonen, så framt icke balletten snart trädde emellan. Under det de Svenska och Norrska kämparna bakom kulisserna roa sig med att bryta lans med hvarandra, kunna en bop muntra Dalgossar med sina flickor, som alla af någon okänd orsak inträffat i Birger Jarls park i Linköping, icke längre hålla sig stilla på fötterna; utan börja. till åskådarens förlustelse en hop rätt pikanta turer och krumsp:ång. Hur kämpaspelet der bakom aflöper, är det länge tu tal om; slutligen inträder likväl den Norska Höfdingen såsom segrare. Birger tar en bögare och dricker hans välgång; Rikissa räcker med förlägenhet en annan remmare åt segraren, och dånar i detsamma han dricker hennes skål. Här är ensemble sf nöden; aatydes det i librettern. Tredje akten försiggir på Agnesnäss Vi återfinna här den skönva Rikissa olyckligare än någonsin och alldeles söndersliten mellan kärleken och den barnsliga lydnaden. Hon marterar sig med tanken på det duvkla öde, som brusar genom lifvet. Hona bar beslutat att tbigta sig för främlingen, han skall få veta allt, likväl icke nämg . net på den hon älskar, åhnej, så försigtig är bon! han må på sin Konungs vägnar afgöra bennes dom, tror ban att hon andå bör bära Norges gamla krona. nåtäl. så må den säftas nå hennes arma