Aftonbladet – 24 mars 1835, sida 1

Hr Borgmsistaren Eistrand upläste i går förmiddag i Borgare-Ståndets plenum följande anförande, hvilket synes förtjena en serskild upmärksamhet: För en vecka sedan återtkommen hit efier ett besök på 14 dagar i hemorten, fann jag nu, som vid min afresa, för representanterne alldeles okändt, om och när Riksdagen skall slutas. Snart spordes dock om ett blifvande P!enum plesorum — det första under hela Rissdagen — och ryket gaf tillika hopp att dervid skulle ständercse blifva meddeldt, när Hv M. Konungen fordrade riksdag:görom lens slutande och vills låta afblåsa riksdagen. Men detta plenum är nu förbi och hoppet var förgäåfves. I stället meddeltes oss, i nådigt svar på ständernes skrifvelse med ett af dem antaget lagförslag, att Kongl. Maj:t, ogillande förslaget, ämnar afgifva en ny proposition i ämnet. Föga troligt är det derföre att vi ännu kunna vara serdeles nära det mål, hvi!ket af alla representa: tex, åtminstone med få undantag. och af hela Svenska folket, säkert alldeles enstämmigt, efterlängtas. Vår sysselsättning har allt sedan Jul varit et, två a tre stinds pleaa i hvarje vecka samt kanske lika många timmars arbete i Utskottet; om ett eller ansat Utskott haft mera att göra finnas deremot flere, som haft mindre och ofia intet. Jemföre vi arbetstskten nu med den som ä3de rum vid de 2:1e riksmöten jag förut Öfvervarit ären 1818 och 1823, huru himmelsvid är icke skillnaden? då sysselsat— tes man, i synnerh:t under sista perioden af riksdagen, bide föroch eftermiddagen för att desto snarare hinna till slut; nu synas de, som leda tärendernes gång, blott passa så att allt skall gå litet omsender, för att räcka jemt till. — Är detta tsktiken från den sista riksdagen de 300 dagarne, så är Svenska nationen för samma riksdag, i detta, likasom i flerfaldiga endra afseenden, visserligen högst att beklaga; men att på samma sätt vid riksdagarne än vidare forigå, kommer säkert alldrig alt i längden bära sig. Folkets tålamod måste hafva en gräns, och det är redan pröfvadt till hössta graden — ja — jag vågar säga det, snart till graden af våda — ett yttrande, som ehuru kanske misshagligt, likväl aftvingas mig derföre att jag icke bör förtiga min fruktan och möjligen en gång göra mig skyldig till förebråelsen att såmedelst hafva förrådt Konung och Fädernesland: då jag deremot fast bäldre lifligast önskar att allt vådligt i tid måtte förekommas. Under en framåt gående tid kunna sinnena ej mera här än annorstädes vara stationära, utan måse fordra förbättringar och reformer i all: som påtag; ligen befunnits skadlgt, såsom det att riksdagarne, boit genom den ena Stats-makltens stillatigande, fortgå en alldeles obestämd tid, månguubs belt längre än den Grundlagen åsyftat att allirig ses öfverskriden; och dea som besinnar hvad riksdagarne, genom sin längd utarma landet, kan icke undra att missnöjet. deröfver är allmänt. Så är det åtminstone i min hemort, och jag tager mig friheten att uppmana Eder, M. H., om Ni hafva erfarit, eller hafva skäl att förmoda, att förhållandet i andra orter är annorlunda. Mig frågades under min hemmavaro altid i första rummet och med en nästan förebrående ton: när stall riksdagen taga slu!? skall då riksdagen aldrig slutas? och, 02 jag icke bör undra att denna fråga gjordes af mina kommittenter, hvilkas tänkesätt om obehöfligheten af långa riksdagar och om sin rätt att undgå att hålla fullmäkt:g längre än högst 5 månaders tid, efi:er grund