Aftonbladet – 20 mars 1835, sida 2

MINERVAS JUVELGRUFVA. Det är bekant att Minerva älskar och iörsfår sig på det redbara, d. v. s. sådant, som ten Lännas med tungan och fattas med händerna, Uon förstår således en hop saker, blott icke sådant, som inom tankans och forskningens område kailas sak. Här befinner sig henvses fattningsgåfva alldeles omvänd, och hvad hon der förstår, ar blott ord, på hvilka hon oc-så rider och tumlar om, så att det är lust och glädje att se på, emedan densa lilla oskyldiga ritt icke är äfventyrlig tör hennes klena komplexion. Vi missunna henne således icke en dylik kroppsöfning, som, då hona för någon tid sedan satte sig upppå en ur Aftonbladet hämtad StorHetig, hvars rätt att vara en horouf? hon reklamerade, naturligtvis med gil:iga anspråk, emedan Minervas uggla bäst bör förstå sig på de djur, som höra till slägten, Då vi således företaga en liten undersökning med Minervas sakförstånd och förmåga att resonera, sker det aldeles icke i afsigt att förringa hennes kredit; ty hvem har någonsin af henne väntat ett dylikt förstånd, eller en dylik förmåga? det sker endast för att gifva läsaren ett litet begrepp om det partis inre halt, som hon representerar och denna undersökning torde visa, att förrådet af hennes egna Juveler är outtömligt, emedan det beror af en naturkraft, som oupphörligt förnyar sina produktioner. Hon behöfver sålunda icke hos andra söka några juveler; hon är sjelf en juvelklump. Ämnet för vår undersökning skall här blifva Minervas insända tertial tionde, en ny prof-karta på Minervapartiets önskningar, åsigter och förhoppningar. Den röjer genom både stilen och titeln en författare, hvars hufvud är utrustadt med naturalhistoriens utanlexor, hoppackade med metafysikeos ordbråk, omgjordad med den inneboende, öfverallt genomskimrande oförmågan till egen tanklyftning, systerligt parad med det oaflåtliga begäret att synas sjelfständig och originell, alltsammans hvilande på en ganska grundelig önskan, att få upphämta tionden. En författare af detta slag måste nödvändigt tänka ganska illa om sina motståndare, emedan han tänker så ganska väl om sig sjelf. Han benämner dem sålunda med utsökt höflighet råa och okunniga munnkämpar hvilka utöfva den oförskämdaste despotism, lägga helgerånande och förtryckande händer på den heligaste af nationens alla friheter, viljande med våld införa nya, helst främmande forme:, styrda af en obändig egoism o. s. v. Detta språk är det konservativa elementets hofton, en i dessa regioner antagen fraseologi, om hs.ilken mean således iogentipg annat kan säga, än att folket derstades brukar tala på det sättet, utan att mena något annat med det, än hvad de mena medidet de eljest tala och skrifva, d. v. s. ingen ting. Skulle orden uttrycka en mening, så skulle vi ta oss friheten säga, att de innehöllo hvad man på vanligt språk kallar en absurditet, och en osanning, emedan den, som blott utöfsvar en, alla tillhörande, rättighet, den att yttra sina tankar, ej utöfvar nås gon despotisto, då despotismens egenskap tvertom är, att utöfra en rätt som är alla andra förnekad; att den som fordrar reformer på laglig väg, icke vill med våld införa dem, emedan lag och våld äro tvänne rakt motsatta saker m. m.; men vi skola icke uptaga tiden med en sådan vederläggning, emedan tiden verkligen behöfs, a!t fölia Författaren i en annan del af dess slingrande dialektik. Att göra detta öfverallt är omöjligt, om man ej vill skrifva en volym, och läsaren torde behaga medge att hans artikel icke lönar så mycket besvär. a Vi nämnde, att den tionde-sökande författaren affekterar uvågoa kuuskap i natural-historien, och i metafysiken. Se här till hvad denna kunskap fört honom: sedan ban talat åtskilligt om bäfvern, men ännu mer om snigeln och blötmasken, kommer han äfven i förbigående till merniskan; hvars mensklighet (humanitet) han försäkrar icke utveckla sig likasom de ofvannämndae djurarterne, så att ej vissa former företradesvis och öfveralt kunna tänkas å priori. hvilka mäkta att gifva utveckling och medvetande åt den potentialisk förbandvarande humaniteten, såsom andra orsaker gifva åt embryonen den utvecklingskraft som fordras, för att en lefvande organism må framgå. Tegver säger: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, och häri som i så mycket annat har han obestrideligen rätt. Hade författaren mäktat I la LL bs Je. AA Ya fin TIaNia 02 hade