samt Kommin. Dahlgren. Prosten ÅSTRAND som var kemrest vid detta tillfälle, aflemnade via Protokollets Justering sin reservation, förut genom detta blad bekant. Borgare-sStåndets Plenum d. 16 Mars var, utan tvifvel, ett bland de mest underhållande och lifliga under Riksdagens senare period. Bland de fleste intressanta debatterne, utmärkie sig isynnerhbet den, som föranleddes af Lag-Utskottets Betärkande N:o 178, med afstyrkande till Hr Dalmans motion, att häktande på grund af anklagelse för brott emot 5 Kap. 1 S Missgerningsbalken ej måtte ega rum förr, än Konungen yttrat sig, huruvida saken skall nedläzgas eler icke, samt Domaren derefter pröfvat om skäl till hättande förefinnes, — Hr Helsingius yttrade dea förhoppning att Kongl. Maj:t ej skullesbifalia Ständernes förslag, rörande föräncring uti 5 Kap. I 5 Missgerniogsballen; — man koppades så germa det man önskade. Men då man emellertid ej kunde känna det beslut Konungen kom ait fatia i detta ämne, instämde talaren uti den reservation Hr Holm afgifvit mot ifrågavarande Betinkande och yrkade att detsamma måtte återremitteras. — Häruti förenade sig flere af Ståndets Ledamöter. — Hr Holm vidhöll och förktlarade den mening han uti sin reservation utveckla. Talaren ville fista uppmärksamheten på den stora skilluvaden emellan angifvelse för andra brott och för brott efter 5 kap. I Y Missgärnings balter, serdeles derutinnar att rekonventiors talan ej i sednare fallet kunde anställas i händelse anklagelsen vore obefogad, — Hr Hessle ansåg den ifrågavarande motionen vara af lika mycken vigt, äfven i det fall att 5 kap. I f. Missgärningsbalken blef bibehållen med sin nuvarande ordalydelse. Talaren kunde ej, lika med en af Reservanterne, antaga att efter förändriogen flere brott af denna beskaffenhet skulle komma i fråga; men då han vore förvissad att staten ej rubbades af en eller annans fällde utiryck orm Mojestätet eller Regeringens förhandlingar, och då 1777 års Kovgl. bref, genom föreskriften att mål afdenna art ej utan serskild Nådig befallning få fullföljas, äfven antydde något sådant, trodde talaren att de bär ifrågavarande brotten vore af den serskilda beskaffenhet, att de fordrade serskild behandling. Fastän talaren ej kunde gilla motionen som korrektiv mot förändringen af 5 Kap. 1 S. M. B., yrkade han dock att häktning icke uti något fall mätte öga rum förr än Kongl. Maj:t yttrat sig om åtalets fullföljd. Skulle under tiden någon anklagad begifva sig ur landet, så wore ej dermed något förloradt. — Häruti förenade sig Hrr Falhem, Linderholm, Mechel, wm. fl. — Hr Bååth yttrade sig bafva begärt ordet, mindre för att söka öfvertyga några af dem som talat emot betänkandet, än för att redogöra för sina motiver att biträda detsamma. Talaren uppdrog härefter skilnaden emellan brott genom handling och gerningar, och brott i tal eller skrift, till hvilket slag det nu ifrågavarande hörde. Efter att ur Missgerningsbalken hafva framdragit alla de brott som kunde hänföras under den senare rubriken och för hvilka urbota straff var stadgadt och således häktande före ransakningen kunde äga rum, öfvergick talaren till inkonseqvensen af att ej vilja medgifva statens högste styresman samma skydd mot otillbörliga tillmälen, som den ringaste medlem af samhället ägde. Talaren visste visserligen att sådant ej stode tillsammans med den liberala anda, som nu ville göra sig gällande; — men denna liberala anda vore ej nationens, utan den tillhörde skrikaren, frondören, den bestående missnöjde; — ingen redlig man kunde gifva den sitt bifall. — Talaren blef nu först riktigt varm, och med rysliga färgor skildrade han de vådor som den ifrågavarande motionen, i händelse den antoges, kunde åstadkomma (allt, naturligtvis, i förening med den liberala andan.) Slutet af detta märkliga tal tilltro vi oss dock ej att återgifva förr, än protokollet blir justeradt, serdeles som det pikanta deruti ligger i sjelfva uttrycken och framställningssättet, mera än 1 satserna. — Hrr Hessle och Holm, som ansågo sig apostroferade genom Hr Bååths yttrande, besvarade detsamma med kraft och liflighet. — Hr Helsingius hade med mycken uppmärksamhet afhört År Biåths Aftonsångs-predikan ) ech ville vid protokollets justerande deröfver yttra sig. Sedan Hr Bååth replikerat de talare som upptagit hans anförande, yrkade Hr Cederberg bifall