— mm eu MM misstag. Maa vågar icke öp et förncka rådgifvarenas ansvarspligt, emd. .n deuna är ett sf elcmenteraa för det konstiiniiorella samhällsskiciet, sådant detta befiannes; men till det bestående hörer utan tvifvel att göra allt, för att förvandla den till en tom illuson. Men iörklarar sålunda att man icke erkänner nigon moralisk ansvarighet, skjutands fram monarkens person, såsom alleva styravde, till ett bålverk mot alla anmärkniogar. Såsom et bevis, huru väl man förstår att draga nytta af de representativa formernas täckmantel, kunna för öTit de Seskyllningar tjena, hvarmed Sländerna tidt och ofta besökas från, för det best endes sku!l mot-; samma pers i arbeta ol förändrisg i dessa Säaders sammansittning och arbetssätt. Det säges sålunda tt. ex. att man cj för anktlaca Regeringen för de ökade skaiterne, emedan bon ej kan göra mer, än blott ler Stänl derna iil last, och detta siges, märk val bredvid de upprepade kicgomölea över anslag och de olsgenheter, i synnerhet för sv.ssverket, som deraf skola uppkomma. Main giver likaledes S!ävderaa skuld för Bixnsdagarnes längd, för de missag, som dervid bu ås, för förkastandet ar gagaeliga förslag, hvilkas ulgått fån Styrelsen, tt ex. det om de tysta förmånsratternas alskaffaude, Det fö sås af sig sjolft, att man dervid icke omnämner, alt just detia förslag understöddes af de förhatads Jiberala bladen under det de minis:eriella derom iagtto.o tystnad; av: det var halt och ofullständigt, emedan duet icxe imnebar någon g:ranti för de omyndigas rätt, i ställt för den man ville bo itaga, samt att det hörde till de slags propos! tioner, hvilka wkastas likt bittebarn, a trodda å: den allmänna barmbertigheten , men om hvilkas öde man för ölmgl cj bekymsar sig, om de råka att händelsevis söndermalas i de olsmpliga forwernes qvarr, eller med lifvet utså ur dess brarbetaing, och för hvilka Reseringens Embetsmän lika litet bafva ett ord, som dess tdningar en ertikel Hel: olika är deremot förhållandet med de skötebarn, hvilkas spåda lif man önskar siydda, till och hvilkas hogn alla möjliga resurser af inflytande af de disponibla publicitstsorsanerna tillitas, alt icke näsona öfriga b:mö anden. Framför allt förgäter man, med en iycklig glömska, att öralla dessa fel inom represeniationens sammansältning, hvaröfver Statstidningen klagar, så länge varit insedda af den allmänna racningen, och erkända af silfva representanternes pluralitet, att det egentligen är regeringens vilja och medverkan som eriordras, för att få bristerna afhjelpta , så att dessa bristers fortfarande, långt ifrån att vara ett stöd för Statstidningens pirti, tvärtom är en anklageise mot desamma. De: torde väl knapt behöfvo sägas, att då Statstidningen sorgfälligt uppieger allt, som kan gifva ett stöd ät dess atsigter, eller kasta en skugga på dess motståndare, undviker hon med lika sorgfällighet allt, som har en mo:!satt syftning , inför ingen artikel, som skulle hunna rubba hennes system, och anser sig icke ens bunden af den vanliga publisistiska pliglen , att, då hon t. cx. meddelar ett fragment af en debatt på Riddarhuset, äfven meddeia hvad motsidan talat och yttrat, elter göra sig besvär att aftrycka någon motion , någon tidrivgsartikel, mot hvilken hon drager i härnad, eburu hon sagt sig vilja undvika all polemik. Vi ha här sökt framställa nigra allmänna drag af hvad vi funnit vara den genomskimrande tendensen i det system Statstidningen under sin korta tillvarelse sökt etablera, Vi skola icke eftevforska hvad följder det kan komma att medföra, om det verkligen adopteras, om det från tiorien öfverflyttas på handlisgsas område, emedan vi här erdast velat sysselsätta oss med tidningen. Likaledes skola vi lemna åt andra att afgöra, om denna sålunda uppfyller sitt ändamål, och om den, hvars organ hon anses vara, verkligen har särdeles nytta af denna sin vän, eller huruvida kon icke skulle kunna lära mer af en och anvnan bland siva förmenta fisnder ). ) Ibland bevisen derpå, huru litet Statstidningen motsvarar sin angifna bestämmelse att utgöra en TT TN TONEN ANNE ledning för opinionen, eller söka verka på denna i sak, så snart fråga icke är att predika motyttranderätten, att klaga öfzer de obetydliga afprutSe . . 82 OO. Mae MM os 4 a