NÅGRA OED OM ANDAN I SVERIGES STATS-TIDNING. Andra Artikeln. Vi yttrade i föreg ende artikel, (s2 ssh Fredogsblad) det Statstidvinjers egensko p af officil o:2an för regeringen, berättigade til den slutsats, te styrelsens anda och system, och t e kunna Sva sig en föreställning om den ton och de täcke: it cor: berskode inom den högre administrat:orens kret ar. Vi vij: här icke bestämma huruvica dets är sanna forhiöllandet; huruvida Stastidniveen verkligen uvttrycier styrelsens allmänna anda, eller m bända blott den fraktions, som antingen issvirerar eller omedelbirt utgör dess Redak1:or. Vi behöfva icke säga att vi ef hjertat skulle önsus det senare, och öfverlemna ör öfrigt ät 3 vä a denna öfverersstämmelse. I hvilketdera fallet som helst, tär det dock tydligt, att satstidnirgens karakter äger en mer än vanlig bet bon utttye t a v ett man af dess ton och uppsatser skul! ra fm Det förta man härvid blir varse, är ett fruktande hat mot tidehvarfvet, aess sionesstämning, och eila dem som föra dess talan. Deita medsifves väl icke uppenbart; det heter tvertom, att alt utgår från en sann och klok tillgifvenhet för det lagbundrna samhällsskicket och för en sansad trycafrihet; det är endast missbruken och öfveriiningarna man motälter sig; men huru bestyrkes ailt detta? Jo, med allmönrna poiliska fraser och läror, hvilka man skulle vara frestad anse för en ordgrann öfversättning ur Ocsterreichischer Beobachter eller något af de Fransyska legitimistiska bladen, näst före utfördsadet af Carl X:s ryktbara ordonnenser; med ett ord, som hafva ett förvånande syskontycke med den inkarnerade absolutismens eller dena heliga alljansens utvaldaste skriftställareprodukter. Det är detta sträfvarde som förgylles med det sackra mena missbrukade namnet af konservativa grundsaser. Det är det bestående i samhallet, heder det, som man vill försvara mot alitför brådstörtade förändringar. Det behöfves likväl endast en ringa grad af uppmärksamhet för att inse, huru föga uppritighet hos partiet, som ligger till grund för detta föregifvande, iche blott derföre, att man måste vara rent af döf för allt sundt förnuft, för ait påstå, att någon enda reforra blifvit yrkad vid enna riksdag, som skulle sätta samhällets bestånd i våda eller ens förminska styrelsens konstitutioselJa makt, hvilken tvertom i många fall skulle vinna d rpås; utan äfven derföre, att act vid särmare granskning visar sig uppenbart, att partiet aldeles icke har nigon tillgifvenbet för det bestående, så snart detta innefattes i institutioner och lagar hvilka gå ut på att betrygga den frihet vi ega. Sådane äro tvärtom obehagliga; och då är man ingalunda konservatis. Sålunda kan t. ex. i deita afseende citeras huru man bemödat sig att kunna afskaffa Juryn, och ait draga tryckfribetsfrågors bedömande under domstolsrne; huru man försöker, så godt man kun, att genom utvidgade definitioner på den ekonomiska lagstifningen, hvari styrelsen bar enväldig beslutande-rätt, derunder inbegripa äfven frågor, som förut ansetts tillhöra båda statsmakterae.—Man motarbeiar vidare, för det bestående skull, på det ifrigaste alla reformer i representationen, som kunde leda till dess förenkling och sammangjutning; men Man gör genom den besynnerligaste, mot språkbruket stridande tiydning af en bestående föreskrift i grundlagen, sex år i stället för fem mellan Rikets Ständers sammanträden, och önskade gerna kunna förlägga dessa till någon småstad, der man hade representanterna mera inom hank och stör, och der man sålunda kunde hoppas ati se dem än mera fogsamma och medgörliga. Man vill för öfrigt icke mista denna representation, hvilken är den beqväma mantel inom hvars rymliga veck man kan gömma sina små planer, ve JRR VU Ros, OO ——--—-—-A —-—wm——M I ——— a aqaJ—UU