Aftonbladet – 14 mars 1835, sida 1

RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Fortsättning fr. N:o 23 af Preste-Ståndets diskussion i Stats-Lånefrågan. Prosten HALLSRÖmM ansåg att ban kunnat afhålla sig ifrån allt yttrande, emedan flere talare, med hvilka hen i denna sak var alldeles liktänkt, redan på ett utförligare sätt, med en ännu ovederlagd och, såsom det syntes, segrande bevisning yttrat hvad han endast mera ofullkomligt kunde anföra. Men ämnets vigt och särkilta egenbet aftvingade honom dock några ord. — I afseende på det förebragta och varmt omfattade förslaget, att staten stulie garantera de lår, hvilka hypotekföreningarne kuode finna sig: hugade att å utrikes ort upptega, måste jag aldraförst ifrågasätta, eller snarare sagt bestrida att Representationen är befogad att ikläda sig en sådan borgen för enskilta industri-föreningar inom en eller annan provins. Vi äre genom grundlagen berättigade, att rådslå och besluta om allmänna angelägenheter, vi böra fylla statens oumgävgliga behot genom erfoderliga anslag, skulle de ock föranleda nya bevillningar. Vi kunna, om nöden det kröfver och ingen annan utväg finnes, sku!dsätta riket. Men att representationen skulle äga, ait i Svenska folkets namn borga för ett antal fastighetsögares eller vissa associationers skuld i någon eller några provinser, derom finnes ictet stadgadt bvarken i Regeringsform eller Riksdagsordning. Hvar äro ock dessa Hypeteksförenirgar, betviflade af mången till deras möjlighet, så lenge än gällande Kreditoch Utsöknings-lagar bestå? Ingensiädes bafva de änvu uppenbarat sig. Ner och hvar de skola tillvägabrivgas, är ställdt till lyckan och omständigheterra. Den säkerhet de kunna erbjuda, är för närvarande fördeld; icgen ens känner, under hvilka villkor, soch efter hvilka stadgar dessa föreningar kunna bildas. Måhända skall den garanti, som af Staten påfordras, blifva permanenot och skuldsättningen perpetucras. En af Regeringens Ledamöter har åtminstone i dess känoda skrift om Hypoteksföreningar yrkat, att amorteringen icke borde altid fortgå, utan stadna med skuldens nedsjunkande till z af egendomens totala fastighetsvärde.— 1 sanning, under sådane förhållanden, skulle ingen enskild drista att påtaga sig en löftesförbindelse:— och för det allmänna skulle cj behöfvas en lika varsamhet ! Lånet, sager man, upptaget till Eypoteksföreningars befrämjande är ett nyttigt steg till eit ordradt kredit-system, och skall bidraga att upphjelpa jordbruket, derigenom att jordägaren blir i tillfälle att anvärda den besparade rintan på jordens uppodling, till ökad afkastning. — Ett orcnadt kredit-system trodde Talaren här mindre vara i fråga. Detta bäftar, efter hans begrepp, icke fast vid sjelfva grundförmögenheten, utan afser egentl. produktionen och söker i möjligaste måtto underlät.a efsättningen och transaktionerne derom.— Att iånet skall verka såsom produktivt, måste Talaren belt och kållet betvifla, och vågade för denna sin åsigt påkalla sjelfva erfarechetens viltnesbörd. Banken har urder långliga tider lemnat förmånliga fastighetslån, till 4 proc:s ränta och 2 proc. afbetalning å kapitalet. Men hafsa väl de egendomar, på hvilka dylika lån erhållits, blifvit bättre odlade än andra, så att minsta företräde i detta afseende är märkbart? Talaren hade icke kunnat upptäcka det, och var till full visshet öfvertygad, att ett alldeles lika resultat skall uppstå, om genom Hypoteksföreningars upkomst, lån till en lägre raäntefot skulle å flera egendomar kunna lempas. Det är icke produktionea som sålunda befordras, utan jordvärdet allensst, som tillfälligtvis förhöjes. Redan i andra innehafvarens hand är ock all frukt och fördel försvunnen, egendomen må hafva tillfallit honom genom arfskifte eller köp: i båda fal-.