Aftonbladet – 13 mars 1835, sida 1

RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Fortsättning fr. N:o 14 af Preste-Ståndets diskussion i Stats-Lånefrågan. Prosten ÖDMAN: Mer än väl inser jag omöjligheten att rubba eller förändra deras öfvertygelse, som troligen fattat sitt beslut före denna diskussions början; men på det ingen måtte tro, att jag godkänt de skenfagra skäl, som af åtskillige värde Talare blifvit anförda till det utlindska lånets för svar, vill jag till besvarande upptaga de förnämsta. Biskop af Wingård har, jemte tillstyrkande af lånet, ansett försöket icke farligt och skadan icke obetydlig, om det misslyckades, då frågan är om en så ringa summa. Med den värde Talaren instämmer jag, att lånesumman visserligen är alltför ringa i den mening, som anföres för dess upptagande, och att det i saaniog synes orimligt, att med 5 3 mill. vilja afhjelpa den intecknade skuld af 70 å 30 mill. hvarunder den betryckta landtmannen suckar; men såsom försök på den farliga statsskuldsbanan är det något för dyrt för vårt fattiga land, om det misslyckades, enär det svarar mot mer än s af hela vårt rörelsekapital. Dessutom fruktar jag, att det går med detta skuldsättningsförsök, som med andra; man börjar med litet och slutar med mycket. Den Engelska statsskulden börjaae ock med en obetydlig summa; nu har den växt så, att allt metalliskt mynt i samilige Europas länder ej kan afplana den. — Herr Biskopen anser detta vara det rätta sätt, att tukta penning-aristokratien. Om en sådan finnes är det rätt att tukta den; men jag fruktar, att försöket leder till motsatsen. 1 England har statsskuldsystemet samlat all rikedom på några få händer, under det uselheten blifvit de öfrige medborgarnes lott. Hr Biskopen har hemtat en liknelse från Engelska sjukan. Om jag ej misstager mig, hörer till dess symptomer, att hufvudet växer ensamt, men de öfriga lemmarne aftyna. Det är denna sjukdom, som beredt Engelska folkets hufvud, aristokratien, en så ofantlig tillväxt i rikedom, under det de andra lemmarne i statskroppen aftynat till fattigdom cch elände. De förra, förlägna att använda sina kapitaler, placera dem gerna i fonderne; de senare uthärda knapt räntan och nedtryckas af skattebördorna. Iogenstädes är derföre fattigdomen så stor, i bredd med den enormaste .kedom. Hr Biskopen har icke ansett statslånet innebära några vådor för realisationen. Skulle då en hastig tillöktill 3 af vanliga rörelsekapita!et icke bereda ökad import, förhöjda priser å de flesta varuartiklar, ett nedsati myntvärde och i följd deraf export af silfver? Måste icke räntorna gå ur landet och, om ice ke handelsbalancen blir utomo:dentligt gynnande, minska Bankens silfverkassa samt rubba alltmer proportionen emellan sedelstocken och den metalliska fonden? Att allt detta icke blott kan, utan måste inträffa, äv väl otvifvelaktigt; och huru går det då med realisationen? Prosten Afzelius har trott, att bland förmånerna at staislåaet borde äfven räknas den, att småningom lätta statsbördorna, genom den ökade förmå