Aftonbladet – 13 mars 1835, sida 1

tet, sedan icke mindre än 49 af Husets ledamöter inalles yttrat sig, somliga ganska vidlyftigt, uppsteg OConnell, Vi kunna, i anseende till talets ansenliga längd, blott meddela det utdrag deraf, som följer här nedanföre: Jag anser för min skyldighet att uppträda, icke så mycket för min egen skull som för de intressen, hvilka äro i fara i detta stora samhälle, då man ser ett parti så deladt till sina opinioner — då landets höga patrioter äro så söndrade — då dess Whigs äro så osäkra och vacklände (Talaren vände sig åt Sir James Graham) — (Bifallsrop) — då dess regering är så svag (Talaren vände sig åt Sir Robert Peel) — (Fortsatta bifallsrop). Jag vill först påminna Huset hvarom frågan egentligen handlar. Den består helt enkelt deri, buruvida vi skola låta den konstitutionella revolution fortsåtta sina verkningar, som fråntog oligarkien makten att tillsätta majoriteten i detta Hus, och gaf den i stället åt folket? (Bifallsrop.) Frågan är, buruvida våra iastitutioner skola mottaga förbättringar och göra framsteg, eller om de skola qvarstå i set skick de nu befinna sig? Ett Parlament har blifvit sammankalladt, och en ministere tillsatt att möta detta Parlament. Frågan är, i sjelfva verket, huruvida denna ministere framträdt med sådane löften och garantier, som man kan lita på, huruvida folket i Eogland vill åtnöja sig med dem, (höga bifallsrop) hwuvida folket i Skottland kommer att dermd finna sig belåtet? — (fortsatta bifallsrop,) Jag behöfver icke fråga om folket i Irland kommer att finna sig belåtet, ty en enda strof; vårdslöst och föraktligt framkastad, är allt hvad som blifvit ägnadt detta land. Den hufvudsakliga frågan för landet, i det hela, är, huruvida det föreslagna svaret på Konungens tal är ett verkligt uttryck af landets tänkesätt? (hör.) De som understödja adressen medgifva att throntalet innehåller obestämda löften — att förhoppningar forespeglas — att förväntan väckes; men jag vill säga dem hvad det lofvar — det lofvar månsken — litet för England, ännu mindre för Skottland och allsintet för det olyckliga Irland. I denna ställning befinna vi oss. Den hedervärde ledamoten för Knaresborough (Sir James Graham) har understödt adressen, emedan han är en reformvän i botten, och i sitt nit för reform verkligen reformerat sig sjelf, men jag måste tillstå, att detta skett genom den mest utomordentliga logiska procedur, som jag nånsin hört omtalas. (löje och bifal!srop.) Han understödde Whigarnes politik, och deras åtgärder ji sammanhang med reformprincipen. Af någon obekant orsak vill ban deremot nu icke vara med dem längre. I början trodde jag att någon reaktion ägt rum bland valmännen, som skickat honom hit, ehuru jag hade svårt få reda på någon sådan; men omsider har han berättat oss, att pluraliteten bland hans principaler äro anti-Tories, men att somliga bland dem äro Tories, och derföre har han, med den alldrastörsta opartiskhet, gifvit sitt tal för de förra och sin röst för de senare. (Bifallsrop och löje.) Den ädle Lorden, ledamoten för Cumberland, (Stanley) ämnar räkna öfver namnen på sin lista i morgon, vi skola se honom i den der afdelningen af Huset — jag kallar det en afdelning, det är intet parti, och man får icke kalla det en faktion — jag vill derföre föreslå ett namn — jag tänker vi måste kalla det en svans — (Löje.) Hvilken ståtlig karrikatur kunde ej en artist göra af denna svans, med Lord Stanley främst, och ett smålöje öfver hans anlete likt en silfverplåt på en likkista. Huru många embryoner till Skattkammarlorder ser jag ej framför mig? — huru många kommissarier för Indiska kontrolldepartementet? — huru många amiralitetslorder? -— huru många presidenter i kommersekollegium? Det finnes öfvernog materialier för att kunna uppsätta en ministåre, men de äga hvarker landets förtroende eller de hög-konservativas, för att kunna antagas, och Gud förbjude att detta lands öden nånsin lemnades i händerna på män, som hvarken känna sig sjelfva, eller äro så beskaffade,-att andra kunna tro dem eller lita på dem. Jag skall nu återkomma till throntalet, och jag frågar, hvad godt lofvar det väl åt England, Irland eller Skottland? Det enda som gör det märkvärdigt är dess obestämdhet och allmänlighet, det lofvar i sjelfva verket ingentiog hvarmed man kan vara belåten. Och likväl (Talaren väsde sig här åt ministrarne) begären J att få göra prof. (Hör, hör). J ären sådane nybörjare i det offentliga lifvet, landet känner eder icke. Jo, landet känner: eder — det känner eder alltför väl. J hafven pröfvat tillräckhliot och khlifoit trdert ända — I halvor