Aftonbladet – 12 mars 1835, sida 2

ar, gurde sattes Ior den IUA,y Sul SsUalt ATV MEN arma Sverge, der ialarne bestredo att, såsom Hr Rydin antydt, luxen vore ett bevis på vilmåga, som tyvärr ej fanns. Hr HALLING hade inom Utskotten deltagit i beslutet om den underdåniga skrifvelsen, och gillat de af Utskotten anförda premisser; men önskat att skrifvelsen skulle blifva grundad derpå, att exempel ifrån de högre och rikare vore det enda sätt till luxens utrotande hos de lägre och fattigare klasserne. Då likväl hans mening cej kunde göras gällande annat än genom en votering, så hade han heldre afstitt derifrån, än att riskera att hela saken skulle förfalla. Hr BÅÅTH hade ej något eroot den underdåniga skrifvelsen, ehuru han fruktade att en uppmaning utan föredöme ej skulle medföra någon nytta, enär de många dylika uppmaringar hvilka förut utkommit, ej verkat något, utan endast haft i spåren bestämda förbud af vissa artiklar, och äfven dessa förbud syntes ej uträttat hvad med dem åsyftats. Talaren kunde ej tro att lux bevisade välmåga, tvärtom hade våra förfäders allmänt kända och prisade tarflighet och sparsamhet visat sig alstra den. Goda exempel voro bättre än uppmaningar, dock biföll talaren betänkandet. Hr RYDIN förklarade sig aldrig hafva sagt hvarken att vi hafva serdeles välmåga eller lux i Sverge. Det man här velat kalla lux, kunde ej jemföras med luxen i England, Tyskland eller Frankrike, bvilka länders välmåga väl ej torde kunna bestridas. Vi hafva en provins i Sverge, Lappland, hvars innevånare ej kunna sägas hafva någon lux; men månne de derföre befinna sig bättre? Om man dessutom betraktar Nya Holland, hvars innevånare äro de råaste, okunnigaste och dummaste folkslag på jorden, hvilka gå nakna och ännu ej förstå sig på konsten att bygga sig en jordkula eller begagna eld, och som endast lefva af på stranden uppkastad rutten fisk, rötter, ormar och dylikt, så får man en sann bild af den Paradisiska lycksalighet, som skulle uppstå der all lux är okänd. Talaren hemställde äfven hvad det skulle blifva af Borgare-Ståndet, hvilket representerade industrien och handela, om all lux skulle försvinna. Hr TOTTIE hade ej haft tillfälle att se de mera välmående länder, dem Hr Rydin omnämt; men trodde, att vi i detta fall ej böra efierapa de lyckliga; emedan vi derigerom skulle blifva allt fattiare. Hr WIIk trodde luxen endast kunna förek ommas genom en allmännare högre bildning, hvarigenom ej rocken, utan förtjensten och dugligheten skaffar plats. Hr W. afstyrkte den underdåniga skrifvelsen, ty han ansåg den begärda nådiga uppmaningen ej kunna verka något godt, utan blott åtlöje, och till och med någorstädes förtret, Då man lefver uti ett fritt samkälle borde man få lefva såsom man behagade, då man dermed ej gjorde förargelse. Talaren medgaf att exempel borde utgå från regeringen, och om man betraktade det Kongl. och Furstiliga hofvet, trodde talaren sådant exempel redan finnas. Hr W. yttrade sig vidlyftigt om den lux som råder i mat och dryck. Hr HOLM trodde att en nådig uppmaning till tarflighet, skulle medföra nytta i de norra orterna, der redan luxen i kläder och lefnadssätt, i åtskilliga trakter blifvit betydligt minskad genom enskiltas öfverenskommelser; hvarföre Hr HH, biföll utlåtandet. Hr EKE RMAN instämde med Hr Holm och ville endast genmöla Hr Rydin, att om en och annan af Ståndet droge fördel af luxen, så vore detta ännu ett skäl att bifalla betänkandet. Hr HELSINGIUS hade hört af trovärdiga personer, att i Lappland funnes fyra saker: brist, renkött, bränvin och lux. Det vore således ej rätt att åberopa lapparne såsom saknande lux. Talaren önskade att ingen annan lux funnes i Sverge, än den som kunde inom landet beredas, såsom händelsen för det mesta är i England och Frankrike; men ty värr är det ej så hos 0ss; här är loxen utländsk. Exempel från de högre stånden voro verksammare än rådiga uppmaningar. Hr H. begörde återremiss. Hr CEDERBORG skulle ej hafva något emot att bifalla utlåtandet, om han kunde vänta något af den barnsliga lydnaden; men som han det ej vågade, afstyrkte ban utlåtandet. Hr GRAPENGIESSER talade för den inhemska luxen. Hr STREHLENERT gillade betänkandet. HH. WEDBERG ansåe den föreslagna uppmanin