Aftonbladet – 12 mars 1835, sida 1

NS NA NT RON KNAKAR ESSENS AES DEBATT I ENGELSKA UNDERHUSET RÖRANDE ADRESSEN. Ur de intressanta debatterna i Engelska parlamentet rörande adressen meddela vi här nedanföre, till en början, den del af Premierministern Peels tal i Underhuset, som egentligen gör reda för ministöI rens planer och det sätt, hvarpå densamma betraktar sin ställning, så vida det ansetts tjesligt att deraf gifva. allmänheten del. Vi skola i morgon meddela något af de märkligare talen från motsidan. Sedan Sir Robert först upplyst om ors2kerne I till Melbourneska kabi-ettets upplösning, hvilken händelse äfven af honom påstås egentligen hafva haft sin grund i grefve Spencers däd och hans son, Lord Althorps deraf följande förflyttning till Öfverbuset, utan att hofintriger eller partimanövrer dermed haft det ringaste att skaffa, (2?) skrider han med mycken konst till påtagandet af den skepelse af reformväön, förutan hvilken ban och hans kamrater ganska väl inse, att det numera ej duger för en minister i Eogland, att uppträda inför folket. Sir Robert uppräknar ganska utförligt alla de frågor, i hvilka han under Greyska ministeren röstade med ministrarne, för att dermed förespegla att hans kärlek för reformer icke ar af något så nytt datum, som blifvit påstådt, utan att han i sjelfva verket alltid varit hatare af de öfverklagade missbruken inom kyrka och stat. Med de!ta den ädle Baronettens reformnit hänger emellertid så tillsammans, ait de frågor, hvari han röstade med ministrarne, hufvudsakligen voro sådane, af reformvänner väckta, som ministåren, i anseende till den starka oppositionen i Öfverhuset, icke trodde sig om att der kunna drifva igenom, utan således nödsakades sätta sig emot. Efter att på detta behändiga sätt lyckligen och väl bafva smygt sig in i reformvännernes leder, yttrade ministern sig på följande sätt: Han medgaf att sedan reformbiliens antagande hade en ganska stor förändring ägt rum, och det var nödvändigt för offentliga personer att lämpa sitt förhållande efter dessa förändrade omständigheter (Hör.) Men han ville icke — och kunde icke säga, att han, efter att hafva kommit i besitiring af makten, ämnade följa någon. väg, som afvek från den han gått under det han tillhörde oppositionen, efter reformbillens antagande (Bifall) Han ämnade icke rösta för universiteternes åläggande att lemna tillträde åt distenters. Denna fråga ville han öfverlemna åt universiteterne sjelfve att afgöra. I afseende på kyrkans inkomster ämnade han stå fast vid den grundsats, efter hvilken han redan handlat, och skulle alldrig sarstycka att en enda skilling af kyrkans fonder användes till andra än ecklesiastika föremål. — (Långvariga rop från oppositionsbänkarne), Om Talaren i dessa ämnen bkyste en opionion, som afvek från majoritetens inom Huset, så ville han upprepa hvad han förut yttrat, att han vore beredd uppoffra opinioner, men icke grundsatser. Han ville icke sätta sig emot det helsosamima i väl öfverlagda reformer; (hör, hör,) han vore ingen motståndare af liberala åtgirder — det var hans afsigt ait understödja dem, då han kunde göra det — det var hans afsigt att styrelsen skulle följa samma system, som han sjelf bekande (Hör.) Han bad att få yttra sin åsigt rörande de åtgärder, hvilka omnämnas i throntalet, och att få närmare utveckla deras beskaffenhet, emedan man syntes önska det. Han talade här icke såsom enskild man, utansåsom en kronans minister. Första punkten i Konungens tal hade afseende på förbållanderne mellan detta land och främmande makter. Ministrarne hade sagt folket, att de med säkerhet hoppades fredens upprätthållende. De sade, åtminstone hade de velat låta förstå, att de trodde ett ökadt förtroende visade sig hos några af de stora makterne. Detta förtroende yttrade sig genom reduktioner i Österrikes och Rysslands (?) armder. Båda dessa makter hade börjat sådane reduktioner (Hör) Ett dylikt förtroende kunde anses såsom en vigtig omständighet, då det hade till följd indragningar i de militära etabli:sementerne. Talaren kurde försäkra Huset, att ministrarne icke ingått några Öfverenskommelser med nämnde makter, eller förbundit sig att afvika från de grundsatser de bekände — att nemligen icke vilja blarda sig i andra staters inte angeligenheter. (Hör.) Men å motsidan drog man häraf den slutsats, att ett ökadt förtroende å dessa makiers sida skulle eärdra förhuondet mellas Enoleand och Eran tuta