Aftonbladet – 11 mars 1835, sida 1

An Je VV Vv AA DAR PGP RA KILCI TE: taldren tillstod, att då v.d sista Riksdagen Stats-Rådet likaledes enhälligt :eserverat sig mot den Kongl. Propeositionen i Mötespassevolancefrågan, så hade Talaren ansett detta mycket oformligt, beklagande, att Konungen på detta sätt framstått, blo:tad på Rådgifvare och såsom ensamt mål för Representationens och Nationens möjliga missnöje Talaren såge likväl någon räson deri, att då Kongl. propositioner framstälides, Rådgifvarnes serskilda mening medföljde, på det Representationen måtte kunna välja mellan båda, men då fråga varit endast om ett svar på Stiändernas skrifvelse, så ansåg Talaren sådant i högsta grad oformligt, destomer som Grundlagen icke föreskief, att Stats-Råds-protokoll skola medfölja sistnämnde slags meddelanden. Konstitutions-Utskottet följde den princip, att då Utskottet beslutade med Rikets Ständers rätt, några särskilda tankar ej borde få medfölja till Ständerna. Enahanda var förhållandet här, och Talaren kunde ej förstå annat, än att då samtlige Rådgifvarne yttrat en annan tanke än Konungen, så hade de uttalat den meningen: hända hvad som hända vill, vi skola åtminstone sitta i säkerhet. Detta vore orätt. Konungens Rådgifvare voro de åskledare, hvilka skulle irån thronen afleda folkmissnöjets blixtar; cch om de icke ville detta, så borde de träda tillbaka ach icke öfvergifva Konungen samt lemna honom ensam. Detta, angående foermen, Hvad sjelfva saken beträffar, kunde Talaren ej underlåta att erindra, huru angelägen man var att, medelst 72 S:s Nya Redaktion. förskaffa Konungen del i Barkolagstiftningen. Detta afslogs. Sedan försökte man att genomdrifva samma förslag i civil-lags form. Då detta ej heller lyckades, såg man ru här ett nytt försök att vinna samma ända mål, blott på grund afen 9. i 1830 års BankLag. Eller, fråga!e Talaren, vore icke afsigten mcd den Kongl. Skrifv-Isen, att Bankens reglementariska stadganden skulle underställas Konurgens pröfning. Redan 1817, då hemligheten ännu varade i Bankoärenden, bade R. St, stadgat, att alla Utsk.ttets föreskrifter skulle vara i öfverensstämmelse med Rikets Ständers beslut, hvaraf dock icke följde, att dessa stadganden skulle underställas Ständerna. Så vore äfven förhållandet här. Någon annan kontroll deröfver, att Ständernas beslut rörande Banken skulle stå i öfyerensstämmelse med 1830 års Bank-Lag, behöfdes icke, än de af Konungen sjelf förordnade Talmän, hvilka i motsatt fall icke lära underlåta begagna sin rätt att vägra proposition. Fö.st i den händelsen, att Konstitutions-Utskottet gillar ett sådant förfarande, torde Konungen laglg.n kunna lägga hinder i vägen för verkställigheten af ett Rikets Siänders beslut i dessa frågor; men icke vore Konuvgen tillsatt till kontrellör öfver Rikets Ständers förhandlingar; ty, såsom sagdt är, Talmärnen voro hans ombud, 66:te S. Regerings-Formen innvehöll, att Rikets Ständer borde vårda Statens kredit, men icke behöfde Bikets Ständer derföre öfverlemna till Konungen att granska, huru denna Kikets Ständers skyldighet upfyildes, lika litet syntes Bikets Ständer behöfva i officiell väg meddela Regeringen underrättelse om de reglementariska åtgärder, hvilka beslutades rörande Banken. Sådant vore dessutom aldeles icke någun hemlighet, emedan handlingarne rörande dessa beslut redan för flera månader sedan voro tryckta. T-:laren ansåg således Kongl. Maj:ts skrifvelse böra öfverlemnas till Banko-Utskottet, med anmodan att afgifva förslag till svar. Friherre KANTZOW, JOH. ALBERT, förenade sig med Hr Cederschjöld. Grefre HURN, CLAS FREDRIK, hade icke ämnat yttra sig i denna fråga, men han hade upträdt, då han hört I en Ledamot, Frih. Cederström, framkomma med försök, icke blott att lägga hinder i vägen för vår yttranderätt, i I RESTER SRNR SSR SrNR NASN RR Ran SRNNS Enn Oe S RNA RNE Re utan jemväl att kränka vår ära. Han hade icke förmodat att Hr Frih. skulle visa sig bland dem, som ville bidraga att nedsätta husets värdighet, hvilken, den måtte då vara hurugan som helst, Hr Gr. dock boppades pi det sätt uppfattades af Hr Landtmarskalken, alt han icke le: nade utan tillbörlig beifran det uttryck Frih. C. tillätit sig, a!t han neml. förmodat, d.t en ledamot icke skolat understå sig att här afgifva det yttrande, hvaremot Hr Frih. framställt sina anmärkningar. Hr Gr. tänkte icke eller vu att ingå i yttravde öfver saken. Han ville blott förklara, att han funnit Hr Dalmans anförande fullkomligt parlamentsriskt, och att Hr Fiih. C:s sålunda varit i samma mån obehörigt. Er Gr. vore öfvertygad att i hvarje annat konstitutionelt land hade Hr Dalmans framställning vunnit ett odeladt bifall. Hr Gr. ville likväl icke lemna outtryckt, att han ej med Hr D. kunde dela den tanka, att de satser han framställt, för närvarande voro i vårt land tillämpliga. Gr. beklagade neml., att Hr D. ännu vore dårad af den tro, att vi lefde i ett land, der ett sannt konstitutionelt statsskick vore rådande. Gr. bekände, att det funnits en tid, då äfven ban trott, att våra grundlagsstiftare velat skänka oss en i verkligheten ansvarig räådgifvande personal omkring Regenten, och talaren erkände jemväl, att den tid funnits, då han sjelf velat ställa sig på och utgå från samma synpunkt, som den, hvarifrån Hr D. utgår; men han hade funnit, att den föreställning, som kom honom att söka en sådan ståndpunkt, endast varit en dröm, Fr D. torde påminna sig ifrån de debatter, deri Gr. och han gemensamt deltagit, angående införande af en departementalstyrelse, huruledes sjelfve de personer, hvilka man ansett tillhöra det reformerande partiet eller s. k. mouvementet, ändock icke velat medgifva någon nvilkorlig ministeriell ansvarighet, än mind:e en verklig ministerstyrelse. Man vi!le fortfarande anse ministeren såsom blott skyldig, alt ät den allena regerande Korvunrgen gifva underdåniga råd, blottställd för ett ömsom rättvist, ömsem 0orättvist tadel af ett Bonstitutions-Utskott, utan alla vidare resultater. Gr. trodde det således vara förgäfves, att under närvarande former vilja göra ett sådant begrepp om våra institutioner, som Hr D. hyser, gällande. ch ban trodde till och med, att det allmänna tänkesättet hos folket icke kunde, utan förändring i nämde former, utbilda sig till en dylik föreställning. Dan fruktase nemligen alltjemt för en verklig ministerstyrelse och ville, att den alltid skulle vara sådan, att den stod färdig att vika för Konungens enskilda opinion — och under sådana förbållanden kunde Gr. icke