ett läg er eller led, der jag ändå a!drig blir ewottagen. En fin! man ville roa sig litet med den, som icke hesiterade, att i förleden sommar, då fråga var om att bringa till något esultat de väckta frågorna om representationsförändring, intaga ordförandeplatsen i konklaverne — som vill genomdrifva nya lagförslag c. och som icke ser att han måste misslyckas både i det ena och det andra!! Nå väl mine Herrar: i hvilketdera fallet som hälst, ja om det också vore af bara lättsinne, tadelsjuka eller nyhetskrämeri som man sysselsätter sig så mycket med mig — blott icke nationen förledes alt så behandla värdigare personer än jag och derigenom skada sitt eget intresse, genom att stämma in i en chorus med organerne för vår nuvarande publicitet, i ämnen som äro hvarken mer eller mindre än fost r af deras egen fantasi; uti omdömen, som endast bero på deras egna individuella tecken och ayersioner, så skulle jag gerna gifva den min personlighet till Pris. Jag skall derföre likväl:alldrig upphöra att bjuda till åstadkomma all reform som har blott möjligheten för sig. Om jag misslyckas så blir det desto lättare för en annan att undvika felen och lyckas. Ja, jag har förut sagt att jag är för min personlighet obekymrad, emedan jag lärt mig att bedömma, på hvad sätt opinioner uppkomma och huru varaktiga de kunmna vara; i bvilka fall man bör respektera och efterrätta sig dem, och i hvilka man alls icke bör bry sig derom. Än mer, jag vill afgifva en deklaration, sowm jag hoppas skall vara nöjaktig och definitif. Mig har icke blifvit erbjuden någon plats i administrationen, hvarken på skämt eller allvar och jag kan här, i ministrarnes åhöro, äfven förklara, att jag ingen anhållan derom framställt. I sakernes närvarande skick fordras ock ett ovanligt mod, ett ovanligt sjelfförtroende till ett sådant åtagande, Och ehuru jag icke ssknar någondera till en viss grad; ehuru jag anser för pligt, att, om det gäller, icke skygga tillbaa för hvad, under en sådan nationalrepresentation och en sådan styrelseerganisation som den närvarande, måste i de flesta fall, vara en odräglig börda, snarare är en lyckans tempeltinne, — NB. om man ej somnambuliskt kan derpå qvarstå —; så glömmer jag dock icke, derest anbud skulle mig göras, att tillse, om jag kan uträtta något med blotta goda viljan. — Jag glömmer icke eller, att man, kanske i alla fall, af min medelmåtta skulle vilja fordra underverk. Det är således mer än probabelt, att man slipper se mig beklädd med en plats i Komungens Stats-Råd; och då jag sagt detta, för att tranqvilisera så väl mina vedersakare som mina vänner och Hr Stuart, hoppas jag, att han och de, lika hädanefter som hittills, vilja hålla till godo med mina bemiödanden att samverka till ett så gedt och snart slut på Riksdagen som möjligt, en samverkan, som, i anseende till skiljaktige åsigter i sak, nog kan hafva sina svårigheter ändå, utan att man inrörer villfarelser af denna natur. I sjelfva hufvudsaken, rär vi få Banko-Utskottets memorial fram, ssola vi ytterligare se till, hvilkendera, Hr Stuart eller jag, som ådagalagt den största naivete, och måhända skall han omsider finna, då han synes tro mig hafva intagit en alltför hög ståndpunkt, att han sjelf i stället intagit en alltför låg.