HOT LNTeCRURAt IfIOP all INlagas uial en kansia al ogillar de, hvilken ban ej kunde dölja. Hvad ville då Hr Dalman? Stats-Rådet hade understödt Stänternas skrifvelse. Ville Hr Dalman göra ett brott häraf? Ville han, att rådgifvarnve skola lemna sina platser hvar gång Konungen ej hör deras röst? Måtte man eftersinna föjjderva häraf. Antingen skulle Konungen blifva ett blindt verktyg för rådgifvarne, eller ministeren ombytas hvart ny och nedan. Mouvementets rop under hela riksdagen hade varit en ombytt minister. Men så öfvertygad Frih. vore att de krafter, som tillhörde det konservativa elementet, voro tiliräckliga, för att hålla rådgifvarne ryggen fri, så länge de ville hylla de konservativa grundsatserna, så öfvertygad vore han ock, att om nationen misstänkte, att Rådgifvarne uppenbarligen eller hemligen dagtingade med vårt oförstindiga mouvement, så skulle de öfvergifvas af båda sidorna och följas af begges ovilja. Friherrn hembar derföre Konungens Rådgifvare offentligen sin tacksamhet, för det de ej låtit en så lumpen omständighet som myntenhets-frågan försätta S.ensta rolket i tvekar, huruvida det egde ett StatsRid af nog styrka att uppbära ett Konungens afslag, och som ej varit nog svaga att straxt öfvergifva sina platser åt mou-ementets koryfdger; och om Minisigren troide, att öfverlöparne skulle bhbålla derm rysgen fria, ifall. de sje!fva sveko de konservativa, så bedrogo de sig. Frih, gillade således, å ena sidan, BRidgifvarnes förfarande att understödja R. S skrifvelse. Hvad Korgl. Maj:ts eget höga beslut beträffade, så tilläte han sig icke något omdöme deröfver, och hade äfven alldrig ämnat yttra sig i ämnet, såv da han ej blifvit der:ill uppkallad af mouvementets magtspråk. Herr DALMAN svarade, att han med en smickrande förvåning hade hört, det hans yttrande föranledt H. E. Grefve af Wetterstedts här afgifna förklaring. Han hade visserligen med sitt anförande ej åsyftat något förhör , ännu mindre kunde han ega det djerfva hoppet, att det skulle föransleda till en resignation af hela Ministeören. Hans menicg hade endast varit att yttra en öfvertygelse och få denna förvarad i protokollet — väl vetande, att hvad han här yttrade vore en ropandes röst i ökren, men han hade så ofta hört, huruledes Regerinvgspersonalen sökte skydd, under föregifvande af Konungens skiljaktiga tänkesätt, att ban väl tyckte tillfället vara inne att högtidligen inlägga sin protest emot denma Regeringens uppfattning af dess förhållarde till Konungen. Så lär ge D. D. E. E. sutte i Hens råd, så vore det mot dem allt missnöje måste lagligen riktas — och att genom offentliga, inför folket framhafda, protokoller, skydda sig och låta Konungen stå ensam, vore att fullkomligt afvika från all konstitutionell princip. — Hvad vore väl oformligare än att Konungen framkomme till R. St. med ett förslag eller en skrifvel:e, den hela Regeringen undandroge sig att försvara? H. E, hade talat om de häfdvundna plägsederna, hvilka ställde Konungens Rådgifvare i ett annat förhållande till Konungen här, än i endra konstitutionella länder. Talaren trodde likväl, att gamla plägseder ej borde gälla mer än det sunda förnuftet, och trodde tid:n efter 26 år vara inne att aflägsna sig från slentrianen, för att åtminstone närma sig till sådape principer, hvarigenom man kunde bibehålla vårt konstitutionella samhällsskick. Idden derföre vore att ingen fiendtlighet, nej, icke ens ett missnöje skulle kunna finnas emellan Konungen och Representationen. Konungen vore deröfser alltid upphöjd, och hans minister stode alltid såsom en medlare, en egid. Konungen vore lagarnes högsta upprätthållare, men då det vore alldeles omöjligt att han kunde sjelf förstå och utträtta allt, så berodde detta bufvudsakligen på beskaffenheten af de Embetsmän, de Rådgifvare, som omgåfvo bonom. I stället, för att i republiken eller det mera inskränkta Konungadömet, folkrepresentationen tillsatte dessa embetsmän eiler denna regering, vore sådant i den konstitutionella monarkien öfverlemnadt åt Konungen, som, sjelf tillhörande intet parti och öfver alla intressen, borde kunna vera fullkomligt opartisk i sina val. Det vore, ur denna synpunkt, representationen hade ett oeftergifligt åliggande att fästa Konungens uppmärksamhet på de bristande egenskaperna hos hans Rådgifvare, och det vore således dem som :klandret mot Regerings-åtgärderna ovillkorligen måste drabba. Detta vove Talarens öfvertygelse, den han, utan att förnärma någon, trott sig äga rält att här framställa, och eburu han väl visste att Konun