i allmänhet hvarken eger den mera fallenhet fir krigsyrket såsom Ryssen och Polacken, hvilka blott skola behböfva några få dagar tör att bildas till soldater (!!!); ej elier den lättare böjelsen för att kunna ertusiasmeras såsom Fransmannen och Spanmoren, Svensken skallneml med Tystrn dela den fördömelsen att endast långsamt danas till oldat och att icke alltid (2) äga någon liflig håg för yrket, hvarföre han också, ehuru naturligen modig i fält, skallinskränka sitt begrepp om pligt till den att följa med sin officer, nota bene om denne är tapper.) Dessutom är han ingalunda lätt att hänföra.) Med ett ord, författaren har upptäckt, att Svenska nationen, som eljest så ofta hälsats med namnet krigisk, alldeles saknar de flesta för användbarheten i krig mest värderade egenskaper, ehuru författaren icke velat frånkänna sina landsmän (Svenskarne?) en viss grad af mod. — Denna för nationalkänslan nedslående beskrifning hvem skulle icke, efter alla från andra håll hämtade vittnesbörd, tro att den långt snarare inträffade å en bland de af Ordförf. gynnade Sarmatiska folkslagen? då man vet, att de Germaniska stammarna i alla tider varit utmärkta för sitt krigiska lynne och sin aldrig, ej en gång af de ofördelaktigaste samhällsförhållanden och naturvidrigaste miIåtär-systemer, fullkomligt qväfda känsla för fosterländsk ära och frihet. Om man nu besinnar dessa erfarenhetens och historiens viltnesbörd emot Ordförfattaren; om man hört resande utlänningars förundran öfver våra bevärings-ynglingars och våra indelta truppars vapenfärdighet relatift till deras korta öfningstid; om man vidare erindrar sig, att Napoleon, som också ägde någon erfarenhet i militäriska ämnen, yttrat sig att Fransmännen, de så lätt enthusiasmerade? Fransmännen, ändå icke voro de lättaste att bilda till goda soldater, så vore man frestad att uppmana den pessimistiska författaren att med snaraste angifva sitt namn, på det vigten af hans auktoritet, i vågskålen mot andra författares och sagesmäns, måtte kunna bestämmas, till utrönande af verkliga förhållandet med Svenskarnes förmenta brist på militärisk fallenhet och deras långsamhet att danas till krigsyrket. Men nej! En sådan namngifning är numera onödig. Författaren har i påföljande bihangsnummer haft det besväret att vederlägga sina egna premisser, då han yttrar: att färdigheten hos vår stående arme (som ju är sammansatt afidel infödda Svenskar) är mycket större än man kunnat vänta af troppar med så liten öfning i förhållande tull andra länder. Ja, författaren råkar i ordentlig förvåning öfver vårt indelta bavalleris färdighet, då han besinnar, hvad tid som (annorstädes?) fordras för hästens och karlens dressering. — Då nu Ordförfatt.ren sålunda återtagit sina först citerade, till premisser begagnade satser, torde han benäget tillåta, att de vackra slutföljder af dem blifvit dragne, måtte få handlöst förfalla. Författaren uppmanar våra representanter att undersöka, huru det ser ut i andra länder med krigsväsendet. och försäkrar, att det icke serdeles lönar mödan att med rekryter gå första anfallet till mötes. Detta må så vara, ehuru mödan ieke borde komma i särdeles beräkning då det gäller fäderneslandets försvar; men då Ordförfattaren vid ordet rekryter tillägger (som en Beväring i början af elt fälttåg, huru man må vända sig, ändock skola blifva) så torde detta tillägg finnas lika haltande till sin mening, som till sin redaktion. Uttrycket en Beväring, hvilket blifvit användt nyss efter det talet varit om inhämtande af erfarenhet från utri kes orter, tyckes här vilja antyda en konskriberad armee i allmänhet; men om Författaren tagit kännedom om konskriptions-systemet t. ex. i Preussen, torde Författaren finna, att man der förstår att vända sig bättre med beväringen eller konskriptionen, än Ordförfattaren på detta ställe velat medgifva, ehuru han på andra ställen tyckes föreställa sig detta systems utveckling i främmande länder, såsom ett för oss oupphinneligt ideal af förträfflighet. Att meden författare, som har så svårt, eller kanske snarare så lätt att vända sig, ingå i någon vidare undersökning af den ena eller den andra sidan; att med honom diskutera sättet och villkoren för national-andans uppväckelse såsom medel, bland annat, all Cfodaanaslandatao fuussane att aninna hanarna lucanda