Aftonbladet – 6 mars 1835, sida 3

Man kan icke neka, att, om man stundom vill se några riktiga godbitar, skall man söka dem i Journalen. Denna gamla kameleont är till hälften halfofhiciel, hvilket dock icke hindrar honom att stundom vara mer officiel än officiella bladet. Nu för tiden förefaller ban oss såsom öfverståthållarehuset, som slottets byggmästare byggde bredvid, af materialer hvilka biefvo öfver vid hans officiella arbete med statens byggerage. Eller kanske ännu närmare liknar han vissa handelsbetjenter, som, utom patronens? kontorsgöromål, på lediga stunder drifva små enskilda affärer. Journalistens binäring är en slags kammarhandel med sådana varor, som det icke just skulle anstå patronen att utbjuda på sitt stora kontor, men som han kanske ändock icke ogerna ser utbjudna; man misstänker till och med, att han är i tyst kompani med sin kommis. Genom probenreutern kan man känna s:g för, hvad allmänheten 1iål; och om hon får smak på varan, går det ju an att utbreda den i patronens stora magasin. Litet fusk skadar ju aldrig, om iman har en vara som tål att spridas med alla medel. Om t, ex. något för skarpa och gemena insinuationer mot Riksens Ständer ännu icke skulle taga sig väl ut i officiella bladet, skadar det ju icke att käana sig för i Journalen. Klart är, att man icke utbjuder dylika varor under annan form än såsom kommissionsgods, d. v. s. insändt. En sådan förkänning har gått för sig i bemälte kontingentblad för d. 27 Februari. Tacitus och Montesqvieu hafva fått släppa till några kärnspråk dels till skyltar, dels till stufoiog. Mot Ridderskapet och Adeln hade man i det hela ingenting annat att anmärka, än att dess ledamöter ej borde con amore låta enrollera sig såsom publicister och popularitetsjägare, sedan denna caste af medborgare gått ifrån sin rätta bestämmelse — den — att med sans och moderation upplysa och gagna. Häraf veta vi således två ting: 1:0 alt publicister äro en kast, ehvad än Tryckfeibetslagen må säga om hvarje Svensk medborgeres rätt att utgifva tidning; 2:0 att sans och moderation bloti finnas hos sådana tidningsskrifvare, som icke äro publicister, (d. v. s. icke skrifva för publiken eller för att få en publik), hvarpå ifrågavarande insändare är ett lefvande bevis. Han skulle nog förlå!a pyblicisterna, blot: de icke hade publik, hvilket ocksi tydligen synes af den högst artiga apostrofen till Borgareståndet om Zucrum. Detta är svårt att smälia. Både publicister och borgare kan man tänmeligen tåla, blott de icke äro oförskämda nog att försaka det fördömda lucrum, som säller dem i ett slags oberoende af bufvudkontoret. Brukspatronerne? äro en farlig nagel i ögat, emedan de ick? söka något, icke ens domsagor. Nej, godt biir bär alldrig förr, än representationen blifver en — soppgrynsicrättning, där hvar och en får en portioa af gunst och nåde. Minst går det av, att Stånden sinsemellan