Aftonbladet – 4 mars 1835, sida 3

KALEIDOSKOR Biand anmärkningsvärda effekter af koleran känna vi knapt någon mera egen än den, som nämde farsot visat på Redaktionen af Skånska Korrespondenten. Hvad, höra vi läsaren fråga, har då koleran grasserat i Lund? Ingalunda. Såvidt vi veta bar, om också något, kelerabuller försports i rejaktionens mage, hvarken marmorkyla eller kramp hicdrat dess fingrar att föra samma penna, som för tvenne år tillbaka i en lång följd af numror så rörande beskref oljudet af klockarnes sång på landet och stämde hvarje känslofull själ till medlidande med öfriga olägenheter och trångmål inom den eklesiastika verlden. Det är koleran på afstånd, och räddhågan för henne, som genom en besynnerlig serie af orsaker och verkningar förvandlat denna fordom anspråkslösa och blygsamma tidning till den uppblåsta och inbilska småstadsmatador, sor nu genom bålheten af sin visdom och den skålknalledryghet, hvarmed den utominuteras, drager så mången skrattmuskel tiil ett för helsan välgörande löje. Som bäst sysselsatt att reda landets penningeväsen med ea omfattning i åsigter och sakkännedom, värda att reflekteras i Hr Lindberghs ryktbara fivansspegel, och täflande med sjelfva den ädelmodige Gräfven i nit mot allt utländskt, som kuude förrycka tungan på vår handelsvåg, öfverraskades redaktionen plötsligt af kolerans ankomst till våra stränder. Det dröjde ej länge, innan hon upptäckte sig vara mera förskräckt än hvarje annan mensklig varelse i södra Sverge, och med ett mod som förtj-nar beundran, gjorde hon sig till representant af all räddhåga i landet. Stoli öfser denna nya och originella ställning, ljungade hon regelmässigt tvenne gånger i veckan sina anatemer mot de tidningar, som icke delade hennes paniska försåräckelse, utan sökte intala folket mod och ftörståndigt lugna i faran, och med en naivetet som väl knappast har sin like inom medicinens annaler, företog hon slutligen till definitivt afgörande ioför sin högvisa domstol frågan om kolerans kontagiositet: eit tvistämne, öfver hvilket det intill denna stund ännu icke lyckats de störste läkare och naturkunnige att blifva ense. Ännu hade dock måhända förvirringen på redaktionens intellektuella område kunnat hejdas, synnerhet som koleran lyckligtvis efter någon tid upphörde; men ödets besynnerliga skickelse viile att en skalk föll på det infallet, att i en tidning föreslå Skånska Korrespondentens förvardlande till organ för allmänna opinionen i landet, till belöning för den trohet, hvarmed han återgifvit de förskräektas jemmerrop under koleraperioder. Deita var uppenbarligen mer än redaktionens svaga komplexion förmådde bära; hon befincer sig sedan dess oupphörligt i detta koller af bondhögfärd och sjelfförgudning, som till och med under ögonen af en hel medicinsk fakultet, annars med rätta berömd, allt hittills trotsat de bemödanden, med hvilka vi taga för efgjord: att filantropi och konst i förening skyndat till den sjukes undsättning. Vi bafva hittills icke tagit serdeles notis af de vattenhaltiga resonnementer i finans och politik, med hvilka, på ett för öfrigt temligen ledigt språk, redaktionen af Skånska Korrespondenten nu öfver år och dag trakterat sina läsare, dels emedan vi haft annat att göra och ej ansett det löna mödan, dels emedan vi tyckte det vara omildt, då redaktionen för öfrigt syntes hafva ett välmesande syfte, att uttala vårt omdöme öfver produktioner, som så tydligen förkunnade en nybörjare i roliuisk bildning, knapt hunnen till ståndpunkten för en notabilitet i sockerstugan. Väl hafra vi för oss sjelfve ofta nog dragit på munnen öfver hans enfaldicheter i statsbushållning, och sällan förmått hindra våra tankar att förflytta sig till Kälkestad och dess värde invånare, vid de djupa suckar han utpustat öfver den förderfliga importen af uiländska varor; men vi hafva icke gjort allmänheten förg Å I d:r