Aftonbladet – 2 mars 1835, sida 2

— ett faktum, som ytterligare besannar deras mening, hvilka påstått, att Tullbeskattningen kostar nationen mer i proportion, ju högre man söker uppdrifva densamma. 2:0 Att Bränvinsafgiften för år 1832, gifvit en brist af icke mindre än 232,700 Rdr; och detta oaktadt har man nu, i tron på de förut stigande inkomsterne, ytterligare pålagt denna näringsgren en högre beskattning, som till resultat sannolikt medför en ännu mer minskad inkomst. 3:o Att Fång-omkostnaderna uppgått för år 1832 till icke mindre an 204,000 Rdr mera, än hvad R. St. år 1830 påräknat, Ett förhållande, så olyckligt, att vi knappast vilje tänka derpå; och som blifver en gåta, då man icke från Regeringens sida sett någon enda allvarlig åtgärd eller förslag till grundligt afhjelpande af ett sådant förskräckande missförhållande. 4:0 Att Statens Öfver-uppbördsverk, Stats-kontoret, icke förr än nära 2 år efteråt känner resultatet af stats-inkomsternes uppbörd, som likväl redan innan sommarens ugång näst efter uppbördsåret bör hafva imflutit i dess egna kassor. Detta är ett af Stats-Tidningens skäl, eller rättare urskuldandena, som vi likväl göra Stats-koutoret den rättvisan, att svårligen tro, till och med om det blefve Stats-kontoret ålagdt att sjelf förklara det vid reVisioner o. s. v. då Stats-kontoret af sina memoriälböcker måste kunna öfverse och uppsummera de särskilda intraderna redan i Augusti och September månad, för det förflutna årets uppbörd. 5:0 Att för år 1832 erfordrats Rdr 122,857: 27, 2. för att betäcka skilnaden; som den högre riksmarkegången vållat i beräkningen af spanmålen under penninglönerna. ; I sanning, ett serdeles prof: på omsorgen för de skattdragandes bästa, då löntagarnes intresse är i fråga. Då man bessinnvar att ti:delar af hela Rikets beskattning drabbar jordbrukande klassen, synes det vara alltför orättvist-att bibehålla denna span-. målsberäkning, som vållar, att sedan jJordbrukaren i direkta skatter och räntor; hvilka efter markegång utgå, redan under missväxtårets olyckl:ga vinter måst utbetala vida högre afgifter än i de lyckligare åren, han äfven det föijande året måste skatta mer än han eljest borde. Det är utan tvifvel ett märkligt resultat, som dessa fem punkter utvisa, nemligen att vederbörande icke kunna förklara sig öfver en avmärkning, utan att i denna förklaring nödgas sjelfve gifva anledning till flera nya, hvilka svårligen torde låta bortförklara sig.