tionen. Erfarenheten har visat att de ej på minsta sätt sökt vinna något insteg hvarken uti riksrepresentationen eller andra dermed likhet egande institutioner, och dessutom funnes uti grundlagen ett korrektiv deremot; då stadgadt är, att inga andra främmande trosförvandter få uti representationen deltaga, än de som tillhöra reformerta kyrkan. Det vore stridande emot den liberalitetsanda, som nu öfver allt söker göra sig gällande, att bestrida utlänniogars naturalisation. Hr RUBIN instämde med Hr Björck, och önskade att Ståndet måtte afstå från sin förut uttryckte mening; ty. det vore billigt att den utlänning, som tio år vistats i Sverge och här utgjori medborgerliga prestanda m. m., borde få åtnjuta Svensk medborgerlig rättighet. Hr HELSINGIUS ville, oaktadt Hr Björck talat för de beskedlige Isratliterne, ännu våga att förnya sitt vid de trenne nästföregående mwemorialen gjorda yrkande. Det vore Konstitutions Utskottets skyldighet att framställa voteringspropositioner, när sammanjemkning ej kan äga rum. Hr EKERMAN ansåg, att Ståndet, sedan det för andra gången återremitterat trenne memorial, äfven kunde återremittera det fjerde, Talaren kunde ej instämma med Hr Björck deruti, att det vore omöjligt att Judarne kunde vilja inträrga sig i representationen. Hr Ekerman tillstyrkte alltså Ståndet att vidblifva sitt förra beslut. Hr BÅÅTH ville fästa Ståndets uppmärksamhet derpå, att grundlagen medgifver främmande trosförvandter att vistas i Sverge, Då religionsfrihet är dem förunnad, så vore det hårdt att neka dem medborgerliga rättigheter. Talaren instämde med: Hrr Björck och Rubin: Häruti förenade sig Hrr LEVIN, HELLEDAY Hr RYDIN ansåg .naturalisationen oskadlig. Vi borde önska att kunna inlocka utlänningar med deras kapitaler i landet. Dessutom finnes det få länder, der ej naturalisation är medgifven, och talaren frå gade hvarföre Sverge skulle bestrida den? Hr Rydir trodde Ståndet. böra frånträda sitt förra beslut och bifalla detta memorial. Hr BELSINGIUS ansåg visst nyttigt att inlocka utlänningar; men trodde dertill ej behöfvas naturalisatiousrätt. Utlänningarne hafva hittills alltid befunnit sig väl här, och nu hafva vi dessutom fått ett stedgadt mynt. Talaren ansåg högst vigtigtatt bibehålla nationens fosterlandskänsla, och denna kunde äfventyras vid uppblandning med främmande nationer. Hr WEDBERG ville frånträda det förra beslutet och gilla memorialet. Hr LIMNELIUS trodde att man ej borde alltför mycket lögga sig ut för utlänningar, och yrkade att Ståndet måtte vidblifva sitt beslut. Emellan Hrr HALLING och BÅÅT uppstod en liten diskussion i anledning deraf, att den förre fruktade, att genom antagande af förslaget, skulle civila embeien och tjenster kunna komma att besättas med sådana personer, som ej voro infödda Svenska män, så att t. ex. en utlänning, som några år tjenat inom armden, kunde utnämnas till landshöfding. Detta trodde Hr Bååt ej kunna inträffa. Hr Halling hänvisade Hr Bååt till den föreslagna redaktionsförändringen. Hr RYDIN ansåg ingen fara vara dervid, om utlänningar skulle beklädas med civila tjenster, ty vi hafva en Konung och en Kronprins, som äro födda utlänningar, och detta har ej för riket medfört något ondt. Memorialet återremitterades med samma förklarande, som vid memorialen N:o 80, 81 och 82. (Forts. följer). RR RA r— mn—m—m mn —nxhnqKqKÄz ODOÖ ÖÖÖÖÖOOGE— OLnCGEQ Oh ÅEÅ nO— —,—,h EEE