a honom. Barnet vänmartjenaren cch saI gå till pappa: jag kan icke Montesquiou kunde 1eså för, de sitt vackra ansigte mot kam. de: Öppna dörren för mig, jag vn. Sir, svarade kammartjenaren, släppa Ers Maj:t in.? Hvarför icke? Jag är den lille kunge Men Ers Maj:t är ensam. dl Kejsaren hade befallt, att hans son icke sku 4 få släppas in i hans rum, om han ej var åtföljd at sin guvernant, Denna befslloiog hade blifvit utfärdad, för att gifva prinsen ett högt begrepp om sin guvernants makt och myndighet. Då kammartjenaren vägrade att släppa honom in, kommo tårarne hocom i ögonen, men han sade icke ett enda ord. Han väntade till dess Madame Montesquiou hann fram, hvilket knapt dröjde en minut. Derpå fattade han henne vid handen, och, kastande en stolt blick på kammartj:naren, sade han: Öppna dörren, den lille kungen vill det. Kammartjezaren öppnade nu kabinettsdörren och an mälte Hans Maj:t Konungen af Rom! Man har mycket talat om den unge konungens häftiga sinne. Det är sannt att han var egensinnig och lätt retad; men på samma sätt förhöll det sig nästan med alla de unga Napoleoniderne, hans kusiner, hos hvilka denna häftighet var ett utmärkande drag. Jag har sett Achille Murat så ond, att han fick konvulsioner, och han var då vid samma ålder som Konungen af Rom. Madame Montesquiou sökte rätta den lille kungen för detta fel. En gång, då han var mycket ond, lät hon skjuta alla luckorna för fönstren, fastän det var midt på ljusa dagen. Barnet, förvånadt att finna dagsljuset utestängdt och ljus upptändas, frågade sin guvernant hvarför luckorna skjötos för? På det att ingen måtte höra hur pi skriker, Sire, svarade bon. Fransmännen skulle aldrig vilja hafva eder till regent, om de fingo veta att ni är så odygdig. Har jag, sade han, skrikit mycket högt? Ja, Månne någon hörde det? Jag fruktar det. Nu började han gråta, men dessa tårar voro ångrens. Han kastade sina armar omkring sin guvernants hals, Jag vill aldrig mer göra så, Mamma Quiou! sade han, förlåt mig. En dag kom Konungen af Rom in i Kejsarens kabinett, just då konseljen slutat slna öfverläggningar. Han sprang opp till sin far, utan att gifva akt på någon af de närvarande. Napoleon, fastän glad att se dessa tecken af tillgifvenhet, så naturliga och hjertliga, hejdade gossen i hans fart, och sade: Ni har icke bugat er Sire! Kom, helsa på de här herrarne. Barnet vände sig om, böjde behagligt sitt hufvud, och gaf med sin lilla hand ministrarne slängkyssar.