KALEIDOSEKORP. DEN UNGE KONUNGEN AF ROM. (Ur Hertiginnans af Abrantes memoirer.) Hvilket vacket barn var ej der lille Konungen af Rom! Huru söt, rär ban for omkring i Tuilleriträdgårdarne i en snäckformig kalesch, dragen af tvenne unga rådjur, dem Francozi inkört, och som Konungens faster Drottningen af Neapel skänkt honom. Han liknade en af dessa Cupidofigurer, som man funnit i ruinerna vid Herculanum: En dag då jag besökte den unge Konungen var Kejsaren också der, och lekte med barnet, på samma sätt han vanligen lekte med dem han höll af, d. v. s., han retades med honom. Kejsaren hade varit till häst och höll i banden ett ridspö, bvilket fästade barnets uppmärksamhet. Han räckte ut sin lilla band, och då ban fick tag i ridspöet, föll han i gapsktratt och sprang i famnen på sin far. Är det icke en vacker gosse Madame Junot? sade Kejsaren, oi måste tillstå att han fär täck. Jag kunde säga ja dertill utan att smickra; ty han var verkligen en söt gosse. x x Xx Jag har redan omtalt huru mycket Kejsaren höll af sin son. Han brukade taga Konungen af Rom på sina armar, och kasta honom upp i luften. Barnet skrattade dervid vanligen tills tårarne stodo honom i ögonen. Ibland tog Kejsaren honom framför en spegel, och gjorde alla slags grimaser på sitt ansigte, och om barnet blef förskräckt och började gråta, sade Napoleon: Hvad Sire, gråter m? En kung, och gråta ! Fy, skam! Tiden då den lilla kungen fördes till Kejsaren, var icke någon viss och bestämd, och kunde ej heller vara det; men det var merändels vid frukosttimman, som han kom och gjorde visit. Ibland gaf Kejsaren barnet lite claret, eller ock doppade han ett finger i glaset, och lät gossen suga på den. Unrderstundom smorde han den lilla prinsen öfver hela ansigtet med vinet. Gossen skrattade hjertlisen då han såg fadren vara lika barnslig, som han sjelf, och höll ännu mera af honom. Barn hålla alltid af den, som leker med dem. Ena gång då Napoleon smort vin i ansigtet på den lilla Kungen, minns jag att barnet tyckte det var mycket roligt, och bad att Kejsaren skulle göra på samma sätt med Mama Qiu, så kallade han sin guvernant, M:e Montesquiou. x En dag på Trianon, då den lilla kungen ver ett år gammal, lekte Kejsaren med honom på gräspla.nen framför paviljongen. Han 1t0g af sig värjan, spände gehörget kring den lilla prinsen, och satie sin hatt på hans hufvud. Derpå gick han ett stycke bort, föll på knä på gröset, och sträckte armarne mot barnet, som gick emot konom, men snafvade hela vägen emedan värjan kom mellan benen, och hatten föll ned öfver ansigtet. Då Kejsaren såg detta, sprang han emot gossen, så lätt som om han varit en yngling, och tog emot honom i sina armar, för att hindra honom ifrån att falla. En af Kejsarens kammartjenare, som jag nyligen talte med, gret som ett barn då talet föll på den unge prinsen. Han berättade för mig, att Konungen af Rom en morgon kom springande till Kejsar ens rum, och hann till dörren ensam, ty Madame