Aftonbladet – 27 februari 1835, sida 1

RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Fortsättning, fr. N:o 10, af Preste-Ståndets Diskussion ti Stats-Lånefrågan. Doktor MOREN. Rörande låneförslagets upphof, behöflighet, karakter och föijder ansåg Talaren tillräckligt vara ordadt. Han förenade sig med Prostarne Senell, Nibelius och Stenhammar, och tillade: det är icke en vanlig erfarenhet att ett Utskott i Riksdagens 13:de månad, till åsigter: och förfarande, är detsamma, som vid Riksdagens början och under dess fortgång. De långvariga Rlksdagarna pläga åstadzomma andra verkningar och sanna ordspråket: Tempora mutantur, et nos mutamur in illis. Åsigter pläga iusteras, beslut förändras, Huruvida sinnena i detta Stånd, såväl som jern och siål och hårda sten, af förvandling lida men, skall snart visa sig. Det har redan visat sig att vanskligheten ej rådt på Stats-Utskottets pluralitet, som, utan allt tvifvel, ock för sin konseqventa fasthet och månhet om representationens heder skall lönas af allmänheten med aktning och tillit. Talaren skulle sannolikt afstyrka lånet, åtminstone tveka att understödja det, vore det äfven, hvilket alldeles icke är fallet, styrkt och afgjordt, att lånet, upptaget eller garanteradt af staten, är behöfligt och skall blifva nyttigt, åtminstone oskadligt. Det anses nemligen obestridligt af allmänheten med farhåga och ovilja. Talaren hade väl, särdeles vid Riksdagarna, erfarit, att i vissa orter, böjelsen tör lån och kreditinrättoingar är stor och allmän; men sådant är dock icke förhållandet i de flesta, och alldeles icke i Talarens hemort (Nerike.) Sinnesstämningen der är tvertom afgjord och stark emot något statens deltagande i låneoperationer för dylika ändamål som detta, ehuru den enskilte der, såsom annorstädes, kan vara skuldsatt och nödsakas taga sin tillflykt till lån. På folkets opinion, i synnerhet när det gäller äganderätts säkerhet och borgenstförbindelser, ansåg talaren för pligt att göra afseende, så mycket mera, som denna opinion uti en lång förfluten tid varit Sverges enda grundlag, och ännu en gång kan blifvi det. Emo det framställda förslaget protesterade talaren på det bögtidligaste af följande skäl. 1:10 Det saknar grund i naturlig rätt. När samhället är i våda, får statsborgaren icke tveka att uppoffra sig och sitt. När den enskilte saknar det nödvändiga, böra de öfriga enskilta bispringa honom. Här är ej fråga om sådant; utan om hjelp åtarrendatorn att blifva sjelfägare; åt den oförsigtige spekulanten att komma ur förlägenhet; åt den, som är i drägliga vilkor, : att komma i bättre. Må dessa förena sig till inbördes hjelp och förkofran. Må med dem förena sig alla, hvilka af egen vilja dertill förmås. Men hvar finnes rättigheten, att tvinga den, som icke vill? hvar rättigheten att pantförskrifva den enskiltes egendom för sådant ändamål; och något annat, än en sådan pantförskrifning, är ej statens garanti för hypoteksbolagens lån. Försläget är eit våld mot äganderätten. Talaren protesterade alltså deremot i kommittenters, sina bärns och kommande slägters narön. 2:0 Det saknar ock grund i gällande lagar. Grundlagen talar om beskattning och anslag till Statsverket och allmänna behof, men, såvidt talaren kände, på intet ställe till dylikt ändamål som detta. Sannt är, att detta ingenstädes förbjudes; dock synes 60 4 Regeringsformen syfta till något dylikt, då han förbjuder förpaktning utaf statsinkomsterna och beredandet af fördelar åt enskilta och korporationer på den allmänna rörelsens och industriens bekostnad. Men statens garanti för hypoteksbolagen är ett band, en slags seqvester på statens kredit och inkomster, en fördel åt enskilta på de öfrigas risk. 3:o Förslaget är slutligen till sin börd och uppkomst olagligt och formvidrigt. Frågan är väckt genom en Kgl. Proposition. Man har hitills ansett sig skyldig Konungen den vörd