Aftonbladet – 26 februari 1835, sida 3

000 EE reze. Leciinski såg lugnt på den frågande, gjorde ett tecken, samt svarade på Tyska: Jag förstår icke hvad ni säger.? Castannos sjelf förstod ech talade Tyska; men då han synbarligen ville uadvika att taga någon verksam del i denna sak, så ropade han på en af sina adjutanter, hvilken skulle forsätta förhöret. Den uvge Polacken svarade ömsom på Ryska, ömsom på Tyska, och sktade sig noga att låta undfalla sig ett enda ord Fjansyske. Hans ol var iCke den lättaste, ty i det lilla rum der förhöret hölls, trängdes hav på alla sidor af en mängd personer, som törstade efter hans blod, och visade en vildsinnt längtan att ban måtte befionas brottslig — cd. v.s. blifva förklarad för Fraksman. Denna vilda sinnesstämning ökades ännu mera gecom en omständighet, som botade att inveckla den olycklige yoglingen i en ohbjelplig svirighet, En af Castannos adjutanter, som anda ifrån första ögonblicket af Leckinskis tillfängatagande våstött alt ban var en Fransysk spion, rusade in I rummet der förhöret påstod, och höll vid handen en bonde, klädd i brun jacka och hög spetig hatt, hvarifrån en röd fjider svajade. Efter att hifva banat sig väx genom hopen, ställde officern bonden framför Polacken. Se på denna karl — sade han — och säg oss sedan om han är Tysk eller Ryss. Han är en spion, det ville jag svärja på vid min sselighet, fortfor han, och stampade i golfvet med. foten. Bondea såg en stund med skarp blick på den unge Polacken. Derpå blixtrade havs mörka öga, och med ett bittert uttryck af raseri och bat utropade han: Es un Frances! Es un Frances ! (Det är en Fransman!) Han berättade derpå, att ett par veckor förut hade han varit i Madrid med något btö, som han och de andra bönderne i byn fått befallning införa till de Fransyska barackerne. Jag känrver denne karl, fortfor bonden, det är densamme till hvilken jag lemnade höet och som gaf mig qvitto derför. Jag stod bredvid honom nära en timma, och känner ganska väl igen bans ansigte. Då jag såg honom komma sade jag till misa kamrater: det är den Fransyske oflicern, till bvilken jag lefvererade mitt hö. Castannos insåg troligen huru saken förhöll siz; men han var en ädelmodig och kögsinnad fiende. Det var icke medelst onyttigt för spiliande af menniskoblod, som har önskade gifva fasthet åt Spanska fribetens byggnad. Castannos såg måhända att fången icke var en Ryss; men han fruktade den grymma behandlivg, som förestod honom om det upptäcktes att han var Fransman. Han föreslog att man skulle låta honom fortsätta sin resa; men häremot höjde sig hundradetals hotande röster. Men, frågade Castannos, vore det väl klokt att blottstalla oss för ovänskap med Ryssland, hvörs neutralitet vi så enträget taxit i anspråk ? Nej, svarade officerarne; men låt det först blifvit bevist, att denne person verkeligen är en Ryss. Leckinski hörde allt detts, ty han förs:od Spanska. Hans fördes bort och instängdes 1 ena usel kammare, som l.knade ett fängelse under irquisitionens värsta dagar. Då Ueckinski arresterades hade han icke förtärt någon föda sedan den föregående degen. och då dörren till hans fängelse tillslöts, voro 18 timmar förflutna sedan han åt. Då man bärivil lägger fatiz och trötthet samt den oro han måste hafva känt under tiden, så kan man icke undra på att han högst utmattad kastade sig på en madrass, som låg på goulfvet i ena hörnet af hans förgelse. Han hace sofvit omkring trence timmar, då dö:ren Vill rummet långssmt öppnades, och våson saxta valkades haos läger. En hand sträckte sig framför lampan, att ej skenet måtte besvära hans ögor, och då den drogs tilbaka, kände Leckinski någon klappa sig. på axeln, och hörde en ijuf qviolig stämma säga på Fiansyska: vill ni äta? Den unge Polacken, som hatigt vaknade vid ljusskezet, beiöringen af handes och den unga qvinnans rös!, reste sig upp på madrassen och ropede, med ännu knappt hallöpps a Ögon, på Tyska: hbvad säger ot? Skicia honom sin aftonvard, e Castannos. då