Aftonbladet – 26 februari 1835, sida 1

— — OO LL SO — ANA VA OK V K VV betalnings-vilkor, utgifvas 50 procent silfver mer än som upplånats, innan skulden blifver betald d. v.s. i stället för 2 mill. Rdr i silfver, som inkomma i Riket, måste 3 mill. utgå. Att ett sådant lånesystem förstör realisationen och uttvingar silfvret ur landet, lärer icke kunna bestridas. — Man svarar härpå, att de productiva företag, hvarpå penningarna under tiden användas, skola flerdubbelt ersätta denna förlust. Ja, om de användas till produktiva företag men det är just detta, som skall, men icke kan bevisas. Den säkra produkten blifver ett ymnigare och luxuriösare lefnadssätt. — Om Hypoteksföreningarna komma på obestånd, hvem skall ersätta förlusten? Staten, som garanterar lånet? — Men a-tagom det bästa, att Hypoteksföreningarne nemligen icke komma på obestånd, utan punktligt fullgöra sina förbindelser. Det måste dock alltid blifva en årlig ränteförlust för ett kapital af minst 100 000 Rädr i silfver, hvarmed Riksgälds Kontoret måste ligga i förskott, i den altid möjliga händelse, att. Hypotheksföreningarne icke inbetala ränta och amortissement i rättan tid. — om nu alla dessa beräkningar och vore ett misstag; så är dock obestridligt att detsamma väcker oro och missnöje inom nationer. Någon ting så antinationelt, som detta lån, gifves knappast. Blotta ordet: utländsk skuld, väcker rysning. Med allmän tillfredsställelse och glädje emottogs, år 1815, den underrättelsen att Rikets utländska skuld var betald, och lika allmänt välsignades då den store och ädle Furste, som beredt fäderneslandet denna lycka. Att nu efter 20 fredsår, af hvilka de flesta varit välsignade med ömniga skördar, åter kasta vatiosen i armarna på utländske vinglare och kapitalister, framkallar stort och allmänt missnöje både med regeringen och representationen. Man säger väl, att i en och snnan provins önskar folket denna skuldsättning. Må vara, men i de flesta önskas den icke. Låt då dem, som behöfva lån och vilja lån, upptaga detsamma, när och hvarhelst de kuona, utan statens inblandande; men förnöj icke några få, på bekostnad af mångas belåtenhet. Är saken god, så segrar den i längden; mea ännu har den emot sig nationens antipati. Må den hvila och mogna till nästa Riksdag; under tiden hinner omdömet stadgas, frågan blifver diskuterad, vånd och betraktad på alla sidor, de tysta förmåasrätternas afskaffande förberedes, genom förslags uppgörande till förmyndarkamrars inrättande, och nationen, hvars naturliga lyte är trög fattning, får öppnade ögon för nyttan af utländsk skuld. Dr GREVILLIUS tillstyrkte bifall af den Kgl. Propositionen med de modifikationer den Utlåtandet bifogade reservation inneköll, gecom hvilken Utskottets motiver för afstyrkandet blifvit fullkomligen vederlaggde. Prosten P. G. SVEDELIUS hade önskat och väntat att till stöd för det nu diskuterade låneförslaget få böra några nya och mera öfvertygande åsigter, än dem som vid sistförflutva Riksdag gjorde sig gällande uti en likartad fråga: Talaren hade väntat åtminstone en ledning för omdömet, hvarigenom han kunde förvissas derom, att deana lånefråga icke är af samma beskaffgnhet som den, hvaröfver Rikets Ständer redan afgifvit sitt utlåtande. Talaren fann att diskussionen nu såsom förut hvälfde sig omkring de tre hufvudmomenterna: Statslån, skuldsatt jordbruk och pennirgebrist. Man skulle väl tro att Hypoteksföreningarne såsom ett nytt irgredierande element vore en nota caracteristica på den weroliga gengångaren, men äfven dessa figurera i Preste-Ståndets Protokoll af den ri Februari 1830. Först och f:ämst bekände Talaren, att han ansåg det nu väckta låneförsleget i ingen väsendtlig del afvika från den af Rikets Ständer redan afgjorda Statslånefråga och följaktligen 75 S Riksdagsordningen här tillämplig. Den utländska skuldsättningen qvarstår oförändrad till sina verkningar och påföljder; och hvad risico för Statsverket beträffar, så fann talaren emellan proprie borgen, såsom ordet garanti redan blifvit tolkadt, och proprie lån ingen annan skillnad, än att den förra är vådligare än den senare. Talaren ville utan tvekan gifva företrädet åt direkt statslån, emedan staten såsom sjelf långifvare kan bättre bevaka sina fördelar och skydda sig emot förluster än såsom borgersman. Gagneligheten af statslån, antingen direkt eller upptagna genom hypoteksföreningar, erkände talaren ej annorlunda, än som nödvändighetens kraf. Ingen nation har skuldsatt sig utan nödtvång, och om en sådan nödhjelp varit välPTA TI Ta ES I P.S a rr