Aftonbladet – 25 februari 1835, sida 3

Yt — ! 1-2-0 KUMNMEDIEN FÅ KLARA UGAADEN. Sann händelse. Kyriogården Pere Lachaise tillhör de mirkvärdighe er 1 Pawvis, som hvarje fremliog borde hesika. Rörd framskred jag mellan rader af stilla grafvar, läste uppmarksarmt på hkstenarnes inskrinier, och plockade från måusgen grafkulle, till erinran af den döde som derunder drömde den låvga drömmen, en och annan blomma. Ty:i närmade jag mig til en graf, framför hvars grafsten sted en ung mån, nedsäckt 1 rörande andakt, och: hvars tårar ömvigt nedrunno på den bädd af Förgät mig ej, som beiäckte dessamma, fans öga stirrade nå grafstenen, och hundradetals djupa suckar framträngde ur det beklämda bröstet. Hvarje minnesblomma tycktes fåga honom, om han ännu tänkte på den döda som här sof dea låcga sömpen. Hon böjde sig ned, plockade några af blommorra och site dem i knapphålet af sin svarta frsck. Derpå kysste hon namnet som var inbugget i grafstenen och drog sig sedan tll ena aanan graf. flvem kan han hafva begråtit? bhvem hvilar i denna graf? trolgra hans far eller mor? och jag ne!kades grafven sarot läste: Ci — git Amelie de x x nde . .. .. . 1904, morte le 4 Mai 1929. I dag alltså årsdagen af hennes död. Hon var blott 25 år gammel då hon dog. Hon kunde såldes blott varit n syster eller måhända älskarinna till d:n man, som grät här vid dess graf. Den innesluter, tänkte jag för wig sjelf, troligen hans första kärlek; ty han visade en så ovanligt djup smärta Jag beklagade den unga mannen och gick vidarr. Men kuvappt hadejag gått några steg, förrän en anvan ung man nalkades samma graf. Äfven han stadnade vid den; äfven ban knäföll; äfven han utgöt tårar och han plockade mången förgät mig ej på devsamma. Det är sannolikt, tänkte jag, en Bror till den andre, och troligen var Amelie bägges syster. Medan ärvu N:o 2 knäböjde vid gralven, kom N:o I tillbaka. Han studsade vid åsynen af den andra och ett samtal började: — Tillåt mig en fråga, min Herre! — Rätt gerna! — Vet m hvem som hvilar i denna graf? — Ja! här bvilar Amelie de — Ganska risvgt, Är ni en anbörig til den aflidne? — Mer än ankbörig, — Alltså dess bro:z eller kuru? — Hvarföre skulle iag dölja det. Korrt och godi: hon var min älskaringa. — Er alskariona? — J:! bon svor mig åtta dagar före sia död evig kärlek och evig trohet. — Min Here! ni irrar Er. Amalia var ej Eder utan min älskarinna; mig svor hon evig kärlek, mig evig trohet. — Det är sant, min Herre! — Jag har ännu alldrig Jjugit. Förl! se denna hårring; häruti står Amalias namn. Hon gaf mig den, såsom underpant för sin kärlet. — Död tech förbannelse! just en sådan ring har äfsen jag af Amalis. Se cer är den! också i den står hennes numn. —Her:e, ni vågade så!edes vara min mediäflare? — Samma fråga gör jag Ei? — Denna tiltagsenhet skall komisa att stå e dyrt. Ni bar förlort min treloivade. Ea sådan skymf tordrar bod. — Min irolofvade var hon, Ni har förfört min Amalia. Herre Ni måste slåss med reig! De begse älskarne voro just i det starkas!e raseri, gå sn org Olf.eer aulände till grafven. Han, äfven han blef stående fracaför grafsteven, äfven han knäföll vid grafverz äfven han drog suck på suck och äfven bau utgjot tårar. Upgherrarne voro ou vittnen tili bans sorg, men de visste icke om de skulle skratta eller gråta, Slutligea framträdde cn at: dem till Olf.cern. — Stå upp Arv Kapten. Spara gerna edra tårar för andre döda. — Hvad will det äga? Ni begråter här Awmelie de — Ja viss! — Hoa var eo falsk gvinna, som icke gaf sit v xx RR