Aftonbladet – 25 februari 1835, sida 2

lagens föresl:ende är vwunnen. Ken någon gissa på head satt denna afsigt vuonits, man märke nO3a: vunnits? Se här författarens svar: Ändaroålet är å!minstone icke allde:es förfeladt. Man måste tillstå att författaren har et ege: begrepp om sättet, huru man vinner sio afsigt; det ker ungefär så, som enligt fabeln i Leopolds skrifter, zrögarens gäster, hvilka väl icke fiogo se basilisken, som var ett foster af hundens och kattians parning, men lik-äl hade den glädjen att få se djurets far och mor. Nar såled-s Konungen föreslår dödstraff t; afskaffande och Ständerna besluta dess bibehållande, vär Konunagen föreslår ärans förlust, och Ständerna afslå deona proposition, då visnss Konungens afslat! Hvar och en annan, som icke om denna afsigt sänner mer, än hvad de skrifne orden innehålia, skulle likväl tro sig finna, att afsig:en blifvit helt och hållet moiverkad. Men detta är att resonera efter det samla förnuftets enkla logik, och denna ör nu för tiden ailtför liberal, att kunva galla inför den Svenska Stats-tidningeus insändare. Vidare säger Insändareo: Ymer än väl kände man, att Konungen icke skulle tillåta verkstalligheten af en dödsdom för ett dybkt brout. Antagom , att denna motvilja existerar, 1 hsvilket predikament är Konungen nu mera försatt? Föortfattaren säger, att ingen domare skall nu använda dödsstraffet, utom ide mest utomordentliga fall. Han medger således att Domaren äfven numera kan sättes i nödvändighet att ådömina dödsstraffet för en förolämpning, med ord tillfogad. När nu legen icke bestämmer några gada: tioner, eller sårdat sig ens nämna vågon skillnad på svårare. eller lindrigare förbrytelser, så beror uppskattningen deraf naturlig:vis helt och hållet på domarens pröfning. Skola vi beböfva säga någon annan än Iusändaren hvilka motiver kunna bestämma en sådan pröfning, huru den kan leda:, någon gång af fria och upplysta. ea avnan gång af de mest inskrankta eller ömkeliga bevekel-egrander; huru det brott som den ena domaren skulle anse redan bårdt päldadt med det micsta straffet, af den audra kan anses icke försonadi med mindre än det högsta? När således Domaren för detta lasteliga tal dömt en person till döden, och denne möjligtvis kan hända icke begär någon nåd, eller ens villjemottaga någon, då måste Konurgen antingen, som Iosändaren påstår, mot sin vilja Jåta verkställa straffet, eller öfverträda en lag, hvilken ej härleder sig från fordva tiders barbari, utan som kanohända samma år blifvit sanktionerad, och genom hvars antagande Statstidningen försäkrar, att Kopungens afsigt är vunnen. Må nu den, som förmår det, afgöra i hvilketdera fallet Icstndaren talat i vädret, men antingen måste det vara, såsom vi påstått, frågan om den uppnådda höga afsigten, eller i den föregifna oviljan för den bestående lagen. Men denna lag erbjuder, som Statstidningen försäkrar, ett tillfälle att närma sig tidens krat. Detta skuile väl vilja säga — förstås efter de: utdömda sunda förnufiets logik — att hon står I öfverensstämmelse med andra nationers tidsenliga lagstiftning. Vi behöfva icke göra oss mödan alttsöka utreda detta, ty författaren har den godheten att sjelf besvara det. Han stiger nemiigen: Och de!ta sker, sedan den odödliga Montesqvi.u med åtlöjets hela stärepel brännmärkt den Chisesista lagstiftningen, som stiadgar oundvikligt dödsstraff för hvar cch en som brister i vördnad för kejsaren, sedan F:laogieri visat dödsstraffets olämplighet för alla andra majestätsbrott, än konungamord och förraderi, sedan, med förbigående af flera avdra författare som vidrört detta ämne, en Feucerbach endast medzpifvit död-straffets använibarhet emot förg ipelser å Konungens prr:on; sedan Franska lagstiftningen, icke en gång för preser, som, under utöfningen af sitt embete klandra regeringen, ålagt bögre ansvar, än fängelse från 3 måzrader till tre år; sedan Preussiska legstiftni: gen belagt lasteligt ial emet Konungen med två tiil fyra års tukthus eller fängelsestraff, sedan Ö-terikiska brottsmålslagen stadgat å detta slags brott svårt favgelse från ett till fyra år; sedan Bäjerska strafflagen, jemte afbön inför Konungens bild, bestämt straffet äå Majestäts förolarmpande, genow verbaia eller symbo