Aftonbladet – 25 februari 1835, sida 1

oe DR sA FN RA RA Lå SS ledning af den ui underd. skrifvelse den 27 nästl. Octob. till Kongl. Maj:ts pröfoing ech sanction af KR. St. i underdänighet öfverlemnade frågan, om en förändrad myntenhet för landet; anser Utskottet sig destomi.dre kunna underlå a fästa Rlkets Ständers uppmärksamhet på dt up pehåll i Utskottets gö:omål, hvartil! denna för bela Nationen vigliga frågas ytteriigare blifvande i dess närvaranvde osfgjorda skick kunde föranleda, som ett af Svenska folket lika allmänt önskadt, som af dess Representanter eftersträfvsdt slut på nuvarande, lingvariga Riksdag möjligen, genom en sådan underlåtenuh:t å Utskottets sids, kunde fördröjas. Ofserlemiande Utskottet vördsamt tl Riket: Höglofl. Ständer, huruvida ej lämpligt vore, att Rikets Ständer, jemte anmäan af ofvan upplyste förhållanden, hos Kongl. Maj:t i underdånigbe! avhålla, det Kougl, Moajt med afse.nde å angelägenheten derat, att den vigtiga frågan om en förändrad myntenhel för landet ofördrojligen afgöres, täcktes, så snart Kongl. Maj:ts dy bara tid det medgifver, låta hes sig till nådig p-öfning förekomma det af BK. St; uti deras underdåniga skrifvel e af den 27 Okt. nästl. år, fr: mstältde förslag till system för nikets Silfvermynt , samt dess nådiga svar hä ä Rikets Ständer derefter medcelz. Några Lelamöters reservatiorer bifogas. Reservationer: Af Herr Grefve Frötich: Uv den syftning, som Hr Stuarts motisn och U:skottets derpå, af 30 voterande, med 16 röster fsttade beslut, efter anförda motiv, synes hafva, att neml. påskynda Kiksdacens stut, har jag naturI:gtvis iastämt, men deremot hvarkec kunnat erkänna lämpligheten af medlet, -j heller förbise, alt detsaroma till en viss grad bestamdt och i vissa fall obegrässadt kunde bidraga till raka motsattsen. Otiänvpligt måste det i allmänhet va:a, att, vid samma Riksdag Ständerna ingå wed underdänig skrifvelse till Korg!. Maj:t uti ingeuv annan sfsigt, än att utbedja sig Nåd:gt svar pi en redan aflåten I bv:d form och ordalag den än wå ställas, kan och måste d-n anses såsom en erinrran, hvilken, i det ringaste sagdt, är obe böflig, så vida man icke mot all rimligset vill förmoda, att den förra skrifvelsen icke koxwmit vill Konungens kunskap. Härom vill jag ej utbreda mig, men i afsceude på tidsutdrägten synes det klart, att dea mås!e icke blifva så obetydbg, innan, efter föregängen extradering. tryckning. bordiläggmnog an eliter flese gånger uti Riks-Stånden och sammanjemkn pg af de möjligen olika besluten och derefter af skrifveisens ordalag, densamma hinner tl Kongl. Maj:t expedieras och derefter föredragas . Sedan man likväl hunnit å långt, men, efter bvad jag vill förmoda, icke ens bjudit till förelägga Konungen viss tid, innom hvilken det Nådiga svaret skulle afgifvas — huru långt har man då framskridit? Hvilken ny väntningsperiod, hvitket nytt bemödande att gissa afsigter och tolta nttryck? Vore det välbetänkt, att sålunda obegränsadt uppskjuta perioden för definitiva åtgärder — 1 synnerhet om det kan visas, att tiden dertill redan är inn ? Det har länge varit ett allmänt samtal.ämne, att Riksdagens längd berodde på Banko-Utskottets ofulländade görumål, och att dessa åter berodde på myntenbetsfrågan. Likväl har det nu inom Utskottet blifvit vitsordadt, att den Afdelning, som med Banko-Reglementets upprättande haft befattning, hittils icke saknat full sysselsättning, och något dröjsmå! har sålunda äsnu icke uppstå!t. För någon tid sedan fick Utskottet från Vällofl. Borgare-Ståndet en formlig motion, om att ingå i tyduing af weningen med ordalagen i en från Kongi. M:t utfärdad Nådig Skrifvelse. Sådant f.nn Utskottet enhälligt icke vara sig tillständigt; och som Motionären icke begärt få veta Utskoticts tanka om något aunat eller om nägra flere garantier för realisationens betryggande af Utskottet ansågs nödige, så hade jag, efter den regel för all officel yttring som jag blifvit tillärd, men nu för tiden måhända blifvit ändrad, nemligen att icie gifva svar om mera än som blifvit frågadt — icke tillfälle att för egen del tillkännegifva, det omskrifning af Riksgälds-Kontorets Obl-gationer till Banken vore, i min tanka, en ännu äterstöende och på Rikets Ständers beslut då beroende garanti. Jag inskrönkte mig alltid till den yttring jag såg af plist pskaliad, och jag skulle nu gerna vilja undvika att offentligen framkomma med gissningar. Men äfven d:tta blir en pligt — alt uppiöras på de Öfrige argumen:ernes konto, :om Crdförandeplatsen i Utskottet medfora — så vida man tror sig kunna visa en bättre väg åt ett nit, som ej allena äfventyrar sitt eget syftemål, Baksdagens slut, utan äfven förbiser, alt en föruyad wnderd. skrifvelse fiån Rikets Ständer, med uppgift, att de vore förhindrade besluta om Bankens sedeltabrikation, vore en inkonstitutionel boja, som man tillstyrkte Rikets Ständer att sjelfve pålägga sina händer. Jag nödgas derföre uttala hvad jag en tii bort-t gissat möÖjiigen vara anledningen till uteblifvande af nådigt svar å Rikets Ständers underdåniga skrifvelse om ett nytt system för silfvermyntet. Och jag mäste tillika ge tillkäuna, i hvilken tankegång gissningen tillt ommit. Tilt en början tramtog jag Regeringsformen, för att uppfriska miva äldre reflexioner, att dess stittare väl uti 79 S tillerkänt Konungen rätt att, med Rikets Ständers bifall, bestämma silfvermyutet till skrot och k:rp, men deremot ipgenstädes inskränkt R. St. i den se elfabrikation, som är en naturlig följd af dess, enligt 72 S, tillerkänca förvaltningsrätt uf Banken. Fråga uppstoe sedermera, om en sådan inskräckuiug tillkommit genom Myntbostämninogslagen af den 1:sta Mars 1830 eller Banklagen at samma datum men då dessa lagar endast finnas bestämma silfvervärdet af de redan i omlopp varande Bankens sedlar, men icke formen elier benämningen och underafdelningarne på de nya, så blef jag naturligen isledd till en ny undersökning fom hvad en myntenhet i allmänhet är och huruvida dess bestammande, i och för myntning och prägling, hade ett nödvåndigt inflytande pi :edelmyntets beskaffenhet, Jag trodde mig da fiuna, att myntenhet i verkligheten är ingenling anna, än en blott abstraktion, et! räknesätt, hvaraf vi Svenskar, utom dalersräkningenr, hafva länge haft icke mindre än 3:ne, dermed vi äro rätt väl bekanta, nemligen Spe