Aftonbladet – 23 februari 1835, sida 1

stera!, innen nan hade dervid besatt det ICke ovaabga felet att bedömma andra efter sin egen belägenhet. Ingen bör låna till Ifvets dagliga förnödenheter, till något som förtäres. Således böra Embet;och tjenstemän, såsom sådana, aldr g skuldsätta sig: de kunna undvika ait låna, och böra det äfven. Men för egare af fastigheter och vid indusriella företag, särdeles i någon större skala, är skuldsätt-ning i början alldeles oundvikelig. Det ligger i sakens natur att jordens egare komma i allmänhet alltid att förblifva skuldsatta, och deana skuldstättning blifver alitid större, ju längre samhället stiger uti civilisation. Lineinrättningar blifva derföre vid en viss grad af odling förr eilev sednare alltid uödvändiga, och komma sedan med tiden att utvidgas allt mer och mer. Likväl, ehuru Talaren ansåg Låneinrättningar nödiga, var det icke, hvarken till det ändamål, eller af de orsaker, som vanligen föregifvas. Talaren trodde ej att man med dem kan hvarker åjordegendom minska skuldsät: ningen, som altid kommer att qvarstå, eller lindra jordbrukets betryck, som enligt Talarens tanka ej förefiones och således ej behöfver eller kan afhjelpas; icke eller gerom dem nedsätta räntan, hvilken beror af sådana orsaker, som ej med konst kunna styras. Räntan kan väl i lag bestämmas lägre till numerären, men kapitalet ökas, och saken blir densamma. Jordbruket är ej i något betryck; ceh sådant år ej möjlgt i ett land, som ej föder sig med handaslöjder, hvars produkter utgå i verldsmarknaden. Vore jordbruket i betryck, hvilken skulle säl kunna hjelpa det, då alla skola dergenom bhjelpas och deraf hafva sitt bestånd? Ea sådan åsigt är en ibland de rwaånga ogrundade, som tagit fart och spridt sig omkring. Jorden skulle ock i sådan: fall ej hafva något värd:; men nu har den dock något, och så afpassadt att den, som med räntan af t.ex. 10,0v0 Rdr kan föda sin familj, kan göra det lika säke:t med afkastningen af en egendom värd samma summa. Hvad jordbrukets skuldsättning beträffar, så anses den vara stor; kaa väl vara; men det är likväl relativt. En sådan skuldsättning är alltid oundviklig; mena den vittnar mer för än mot jordbrukets välstånd. Dessutom om 60,000 hemman ägdes skuldfritt af lika många personer, och Rikets öfriga invånare ägde ingentisg, vore väl landet i allmänhet derigenom lyckligare? Om nu deremot dessa hemman äro intecknade för 60 millioner Rdr eller 1,000 Rdr per hemman, så vore det visserligen en ringa skuld, men deraf visar sig dock att andra menniskor äga något mer än blott sin kropp, Det är dessutom mycket skenbart uti denna skuldsättning. Om en man, som äger en egendom utan skuld, värd 20,000 Rdr, tröttnar dervid och siljer den till en person, som blott äger 35,000 Rdr, straxt ökas skulden med 15,000 Rd:; händer nu sådant med 100 personer, så anses skulden hos jordbrukare ökad med 1,500,000 Rd:i; det låter grufligt; men hvad är det väl i sjelfva verket annat än, ait den åldri. ge mannen lefver afsitt kapital och den kraftfullare af sin verksamhet, hvaraf såväl det hela som de enskilta hafva sin vinst? Om 2:ae bröder ärfva en skuldfri ezendom och den ene tager inteckning för sin andel, blir straxt halfva egendomen skuldsatimen är väl derföre den brodrena olyckligare, som har förmånsrätten att besitta sin faders jord? Ju större skuld jorden bär i vårt land, ju lyckligare är det, ty desto mer är jorden värd och desto stör. re äro landets tillgångar i det hela. Alltså arns3 Talaren det ändamål, som genom lineinrättningar kan vinnas, icke kunna varadet att upphjelpa åkerbruket, som, rätt vårdadt, bär sig sjelft, utan nå-. gon dess iråkade förlägenhet, eller betryck, utan att förekomma en åtminstone temr orär Penningebrist med dess följder, föranledd af den för realisaticnens bestånd, beslutna indragning af den venliga lånförsträctningen. Vid hvarje nytt arfskifte tilltager svårigheten at kunna utlösa medarfvingar, och i samma mån kännes behofvet af sådana låneiorättningar, der jordägaren eller den som skrifves såsom sådan, kan mot inteckning uti jorden erhålla stående lån mot årlig ränta; derigenom undvika obehaget och osäkerheten af att söka enskilt men; vara förvissad att bibehållas vid besittningen af sin äganderätt, så länge han fullgör vilkoret, det han ock derigenom, under lugn och trygghet, lättare förmår uppfylla. Sådawva ineinrättningar blifva icke allenast nyttiga, utan ock, förr eller senare, oumbärliga, såvida Sverges allmoge, ett af Riks-Stånden, landets kärna anh