Aftonbladet – 21 februari 1835, sida 2

Det Höglofliga Stats-Utsko:tet lärer uti sina sista sessioner varit uti icke ringa bryderi, hvad det skall företaga sig i anledning af Ståndets beslut i lånefrågan. Orsaken härtill är, att detta beslut, som förut upgjordes i Preste-Ståndet och hvaruti sedan Adein instämde samt inbjöd Bordeståndet alt deltaga, är affattadt i så besynnerliga ordalag, att derpå kan lämpas det bekanta ordspråket, att det är kinkigt att begripa, hvad ingen menniska kan förstå. Det heter nemligen, att åt Fullmäktige ?i Riksgäldskontoret uppdrages, att i Rikets Ständers namn och å deras vägnar garantera fullgörandet af skuldförbindelser, som utgifvas af hypoteksföreningar, hvilka äro organiserade enligt stadgade hufvudgrunder; dock att sammanräknade beloppet af linet, som Riksgäldskontoret får garantera för alla hypoteksförenvingar, tillsammans ej må öfverstiga 2 millioner i silfver o. s. v. Uplyse hvem som kan h vad detta betyder! — Skall garantien för dessa skuldförbindelser vara ovilikorlig, utan afseende på fördindelsernas beskaffenhet? Då garautien endast gäller de hypoteksföreningar, som äro organiserade, hvar finnas då dessa hypoteksföreningar; hvar skall Utskottet få rätt på de stadgade hufvudgrunderna? Om det äter skulle finnas att inga hypotekstöreningar äro organiserade är då meningen att hvad som står i presens skall förstås i futurum, och att man endast uttryck sig litet dumt i redaktionen? I sådant fall, hvem skall stadga hufvudgrunderna: är det Rikets Ständer? Om åter Kongl. Maj:t icke skulle vilja tilllåta detta, skola inga villkor af Ständerna stadgas till säkerhet för statens rembourserande, utan garantien beviljas obesedt? o. s. v. Allt detta lärer hafva satt Utskottet sådana myror i hufvudet, att en förfrågan till Rikets Ständer torde komma att framställas och hela tvisten således å nyo genom tvetydigheten i redaktionen upprifvas, hvarvid den sista villan kan bli värre än den första. Det är verkligen lärorikt, att se, bhurusom hela denna soppa åt Ständerna egentligen bifvit ullagad af ministeren, derigenom, att af alla de Konungens Rådgifvare som voro pärvarande på Riddarhuset, ingen med ett enda ord yttrede sig för Konungens proposition, som de likväl sjelfve hade tillstyrkt och som åtminstone icke lemnade saken så alldeles handlöst; utan, oaktadt flere Ledamöters uppmaving dertill, genast öfvergingo till det sedan iattade beslutet, och att Hr Finansministern som för fattat och kontrasignerat propositionen, alls icke deltog i, eller, så vidt vi kunde märka, ens var uppe vid öfverläggningen. Hvilket förutseende och hvilken omtanka visar det icke, att, oaktadt flere talares evinringar på förband om de svårigheter som måste uppstå, på detta sätt hafva släppt ifrån sig en sak, som hkväl till den grad intresseret dem att få fram! Hvilka andra påföljder allt detta nu må hafva, så är en åtminstone utan tvifvel, nemligen att Riksdagen bärigerom blifvit förlängd minst en, om icke ett par månader utöfver hvad den eljest skolat räcka.