sen. Men om också jordbruke:s nödställda belägenhet påkallade hje!p, kunde den hos oss beredas genom Hypoteksföreningar? Talarens öfvertygelse var, att solida hypotieksföreningar ho; oss, under närvarande omständigheter, omöjligen kunna uppkowma. De hafva aldrig kunnat, och kunna enligt sin natur ingenstädes bildas, der icke stor jordegendom är samlad i en enskilts hand och icke kan från händas egaren eller hans arfsvingar. Ty kan egendomen försäljas, så kommer förmonen af den nedsaita räntan icke jordbruket till godo; den blir endast en visst för den första säljaren, och den lägre räntan på det större kapital köparen nedlägger i egendomen, trycker jordbruket lika tungt, som den högre räntan för ett mindre kapital. Mana erkänner ait de mindre jordbrukarne icke kunna upptagas i dessa anstalter, hvilkas egentli ja syftning är att konsolidera de större possessionaternas förmögenhet. Desse mindre jordegare bord: med gläåja: se förmåner tillskyndas de större — om det endast kun le ske uta att allas förmögenhet pantsattes för detta ändamål, och det tilläfventyrs misslyckade försöket icke möjligen kunde sluta med en utländsk skuldsättning för Staten och en ökad skattebörda, äfven för de små jordbrukarne. Är en sådan våda förbunden med försöket, så är det rättsvidrigt. Ioom talarens landsor:t, Östergöthland, var om hypoteks-föreninvgar den tanka allmän (äfven före denna Riksdags början uttryckt i allmänna bladen) att, våra ännu gällande kredit-lagar och exekutionsstadgan lägga oöfvervinnerliga hinder för säkra :hypotekbolag, och att ingen sådan förening kan bestå, så framt icke dess kassa är grundad på en af delägarne sjelfve sammanbragt kapitalförmögenhet. Men funnes också icke sådane hinder, så finnes dock inom Sverige blott en eller annan trakt, der större egendomar äro samlade inom en närmare krets och hypoteksföreningar allvarligt kunna komma i fråga. Med hvad rätt fordra nu dessa provinser eller enskilta trakter, att det öfriga landet skall ikläda sig ansvaret för en mängd inom dem bosatte personers enskilta skuld, att hela landet skall pantförskrifvas för några enskilta medborgare? Talaren erkände, så innerligt som någon, hvarje medborgares pligt, att villigt underkasta sig äfven den svåraste uppoffring för statens bestånd och det allmäcnas väl, samt att der nöd är å färde, alla medborgare böra hasta till villigt biträde; men lika bestämdt förklarade hen, att den borgen man vill ålägga alla Svenska jordägare, för en summa, uppgående till 3 af hela landets rörelsekapital, endast i afsigt att lätta åtkomsten till vinning för enskilta, bland hvilka få lära med skäl kunna betraktas såsom verklgen nödställde, innebär en egenmyndig och rätiskränkande handling — en beskattningsåtgärd, ehuru förklädd och hänskjuten till framtiden, hvartill talaren icke ansåg Ständerna vara at folket bemyndigade. Skulle väl fördelarna af hypoteksföreningarna vara så obestridliga och wvåidan af den upplåning, med hvilken de skulle bringas till stånd, vara så ringa som man vill intala oss? Talaren hyste den innerligaste öfvertygelse, att skadan för jordbruket bhiver större än de möjliga fördelarna, och statens äfventyr lika stort, antingen dess förbindelse kallas skuld eller garanti. Utskottet har i sitt Betänkande uppgifvit ovederläggliga skäl för denna öfver!ygelse. Kunna icke mera välgrundade erinringar mot dem anföras, än som skett dessa apokryfiska parallelspråk, hvilka i reservationen blifvit ställda emot några ur betänkandets sammanhang lösryckta yttranden, så stå skalen orubbade. För det enkla, sunda omdömet visa sig klart följderna af ett i hast, genom utländsk upplåning, ökadt rörelsekapital — myntets deraf uppkommande vanvärde, de förut i iuteckningar fästade inhemska kapitalernas ipström mande i Banken, för att mot silfver invexJas, den årligen utur landet utgående räntan visa sig hotande för sjeifva realisatioaen. Den sannolika vinsten af hela låneoperationen syntes talaren således vara, att Styrelsen och Rikets Ständer genom öppnade lånetillgångar, öppnat ett nytt fält för lävsnoigheten, spekulationslusten och lefnadsflärden — atl en mängd medborgare på detta sätt skyvdat till sin undergång — att nya klagorop från det med ökade skuldbördor belastade jordbruket påka:la nya undsättningar — och att ändteligen den utländska skulden står qvar, förmodligen med anspråk vill göra gallande, att dessa ökade länetillgingar skola biifva produkiiva är enligt erfarenhetens vitt