märksamhet vid riksdagsisavnavalen. oe (Forts. följer.) Till R-daktion af Aftonbladet. Anhålles om ctt rum i Tit. blad för följande svar å postförvaltaren i Uddevalla Hr A. D. v. Schmalenstes epistel till underteck aad. Ehuru Hr Schmalensee,att dömma af hans stylistiska förmåga, måtte befinna sig på en ganska hög ständpunkt af bildning och belefvenhet; så torde Hr S. dock icke anse förmätet af oss om vi tillrättavisa honom, och dervid använda ett språk i rak motsatts till det han valti anseende till oss, öfver:ygade att det icke är genem invektiver,som man bevisar en sanning, hvilken bäst pryder och framställes i sin enkla drägt, utan någon brokig harlekinströja. Länge hafva vi erfarit följderna af den harm vår vägran af postarf-vade för tidningen väckt bland dem, som funnit sitt intresse derigenom förnärmadt. Detta oaktadt hafva vi alldrig, såsom Hr 5. sanningslöst föreger nedskällt (hu ett fult ord!) embetsverk och tjenstemän, väl vetande alt sådant icke leder till någen heder, och icke utgör öfvertygande bevis på rättvisa. Vi hafva tvär!om stricte hållit oss till fakta, och vid sanningen, den vi ännuicke sett vederlagd af dem, som icke kunnat undgå att deraf finna sig träffade. Också frukta vi ej eller för en vederläggning,lika lite som för att uttala sanningen i hvad fall och under hvilka omständigheter, som helst. Om den är mindre behaglig i deras ögon och öron, som gemenligen icke tåla att se eller höra den på nära håll, så rå vi ej derför. Sanningen är likväl hvad den är — oomkullstötlig; och vi akta oss väl för att, med vett och vilja, säga något som strider deremot. Hr. S. torde derföre ursäkta om vi, under medvetenheten att icke hafva sagt någon osannuing, som han påstår, förneka att af granlagenhet mot personer, som saken kunde röra, hörsamma hans uppmaning att uppge hvilken eller hvilka af hans medbröder, som velat förmå vära läsare att betala sig arfyode. Dessutom torde Hr S, finna, sig med uppfyllandet af en sädan begäran mindre belåten än om vi, till stöd för en uppgift, hvaröfver han är så mycket förbittrad, anföra bland mänga bref som vi i detta afseende enskilt kuana förvisa Hr S. om så behagas, följande utdrag af ett bref från en prost och kyrkoherde, af följande lydelse: — — — Men enär postinspektoren i — — — ryligen utbjudit samma tidning mot 3 Rdr 16 sk, vågar jag ej sända de lemnade medlen, emedan tidningen för det priset icke kan tagas, utan får blott vördsaet fråga kvad som menas med frikännes från postarfvode, och om det är rimligt cller ens tänkbart att postmästaren för sitt besvär att rätt och slätt lägga Tidningen på posten eller i en väska, kan begära detsamma i B:co, som Redattionen af Tidningen begär i Rgs. eller om det ej finnes någon gräns för sådane preventioner. Hr S., som förmodligen icke är så myeket hemmastadd i Svenska språket, tror att med ordet postförvaltare, ovilkorligen skall menas alla, och atthan i den oförsynta tillvitelsen följaktligen vore inbegripen. Men vi vilje endast göra konom uppmärksam derpå, att vi icke sagt postförvaltarne, utan postförvaltare, ltwarmed kan menas både en och flere, men ej alla. Hr S. bekänner helt uppriktigt att kan ej förmår uppdraga skillnaden mellan lagl g och olaglig rättighet; vi vilja således lära honom hvari den kan bestå, och hvad vi menat med orden: icke laglig rätt, som vi nyttjat. Dermed hafve vi velat uttrycka ungefär denna mening, att om t. ex, H. S. föregaf sig äga rätt till postarfvode för vår tidning, och prenumeranter derå möjligen kunde, i följd af detta hans föregifvande, tro honom vara fuilt berättigad dertill; så egde han, i deras tanka, en rättighet hvaraf han drog fördel; men den vore icke laglig. H. S. bar förmodligen för att öfverraska oss med sin öfversittareförmåga 1 Ofversättareskicklighet, försvenskat ordet popularict till pöbelaritt, otvifvelaktigt äfven för att öfvertyga oss om rätta ordaförståndet af det förra, under det han söker att, i sitt skrifsätt , imitera det senare. Vidare företar sig Herr Schmalenste en liten nätt och naiv recension af vår Tidning, hvarföre vi stanne hos tonom i mycken förbindelse — skada blott att den icke är något utförligare; den skulle då ägt ett större intresse, emedan han tydligen ådagalägger en särdeles naturlig fallenhet för dylikt arbete, och ger ctt godt hopp om sig, i fall han skulle framdeles vilja använda sin talang dertill. Han har blott inskränkt sig till afhandling om nägra små högst obetydliga anekdoter, och dervid allvarligt tagiti betraktande den Engelska hönan, hvilken vi till all olycka, lockade till oss — skulle man väl tro det — från sjelfva Aftonbladet, hvarur vi likväl så sällan hämte nagot kuriöst. — Att äfven Turkar kunna vara fintliga, har Hr 5. icke kunnat fördrag:; och likväl hafve vi tagit denna anekdot ur ett Tyskt blad, hvårs erkända värde vi icke ens äro nog förmätna att önska — vårt, Men allt detta oaktadt har Hr S. ansett sådant för icke fullt passande tiil vårt Bonde-Stånds verkliga klokhet och upplysta begrepp. H. S. är något för sträng recensent, och det är olyckligt nog att vi råkat ut för en sådaa bjesse: Men vi äro vid godt mod så länge han blott håller sig vid några lumpna anekdoter, och icke går från den ingelska hönan, de fiatlige Turkarne, officern med glasögat och den dumma pigar, och kommer in på sjelfva hofvudiexten; ty då vete vi i sanning icke huru det skulle gå ed vår auktorliga ära, Målte derföre en bonnet fred emel:an oss och Postförvaltaren i Uddevalla Hr A. D. von Schmaälense snart afslutas, på det att en så olycklig katastrof må för oss ickeinträffa. — Bland de p:eliminära fredsvillkoren tage Vt OSS friheten bestämma att skänka henom den der laxen med löken på, som han förmenar en eller anuan af hans kolleger kunde hafva gifvit våra prenumeranter, men hvilken de torde vara benägna till oss afstå (Redaktionen af Bonde-Ståndets tidning).