KRONQVARNENS BRAND. Politisk betrakelse. Man bör icke tro, att vi kalla denra lilla betraktelse pol:tisk, derf.re, alt qvarnen hette Kronqvarnen, ty den tillhörde en industriös och driftig enskild man, hvilken har lika litet att göra med kronan, som vi. Men sjelfva branden företer en så träffande politisk bild, att vi icke kunna underlåta att framställa dev. All den el:svåda, hvaröfver Morning Post, Journal des Debats, Oesterreichische Beobachter och Svenska Minerva nu häpna och fasa i den politiska verlden, afspeglas i Kronqvarneas brand vid Kungsholms tull. Till en början måste vi för dem, som icke äro bekante med vsäderqvarnars kovstruktion, anmärka, att i de bästa bland dem — de gamla små och enfaldiga äro mera demokratiska — finnes elt återhållande eller kosservativt element, en trädmaschin, som, då man vill hejda farten, nedsläppes på ett hjul och genom klämningen eller friktionen stadnar qvarnens gång. Denna maschin har, åttinstone I vissa provinser, fått namn af Pärss. Vi behöfva ej nämna, att pärssen, som är ämnad alt hejda mouvementet, icke bör förblandas med pressen, hvilken såsom hvar man vet, just lefver och röres och hafver sin varelse i mouvement. Bemälte pärss i Krosqvarnen var den olyckliga aftonen nedfälld i Kronqvarnen och låg tung och stolt på hela republiken. Han förslog ganska väl att tillbakahålla mouvementet, så länge vinden var måttlig, och om man. så får säga, sinnena icke uppretade. Det knarkade och suckade väl något i maschinoeriet; viogarne ryckte väl och stretade; den ene kuggen arsmhågade väl litet den andre, och man skulle nästan bafva trott, att en dof gäsning rådde, ett knot mot det öfverst liggande konservativa elementet — men detta var, under de ännu ej sörda vanliga omständigheierna, starkt nog att hålla allt i styr. HAr Pärss brydde sig icke om ett demokratiskt knot och sorl, som han vant sig alt styra blott med sin vis inertime. Han, ikasom många andra själsfränder, kunde icke förmås alt tro något annat, än hvad han var van att se, eller ana möjligheten af ett annat sakernas skick än det, hvari han var uppfödd. Alla stormar han hittills öfverlefvat, hade han lyckligen genomgått 3 och derföre kunde man icke få in i hans trähufvud, att händelser kunde inträffa, dem han icke vore mägtig alt hejda med all den vigt, han förstod gifva sig. Men ett tu tre fick han lära annat. Snöflingorne begynte dansa sin häxe-dans öfver Riddarfjerdeny; det såg han icke. Trädtopparne i Statshagen begynte sucka och buga sig; det hörde han icke. Ryckningarne och flämtandeti vingarna blefvo alit allvarsammare; det bekymrade honom icke. Slutligen röt det åt honom? tag bort dina klumpiga fingrar, annars förstörer du både dig och oss! det väckte honom ej ur hans slummer; han tillknöt dem blott ännu starkare. Nå, röt det ännu vildare, efter som du icke vill höra, se e!ler vakna, så bered dig på en dans, för hvilken du skall bäfva, sedan det är för sent att draga sig derur.? Och i ögonblicket kom stormea svepande i hela sin förfärliga gestalt, hånskrattande Hr Pärss, som spände sig fast med nag!ar och klor, Vin