Låtom oss såledesicke längre furtsätta den onyttiga striden om vådan af pressens makt, emedan det kan tagas för agjordt, att denna makt mäste bero på dea mer eller mindre kraftfulla anda som genom densamma uppenbarar sig, och emedan alla prediluingar emot decna makt endast ådagaligga en fruktan för sjelfva medlet, som visar att man sjelf antingen har en sjuk sak att försvara, eller också är för svsg att sköta det vapen som ligger uti pressen — ett tredje gifves icke: — utan litom oss tvista om satsernas riktighet. Begår pressen irrngar, hvarigenom lagen förnärmas, så finner hon ju alltid medel att återföra den vilsefarande på rätta strå en; begås dessa åter 1uom tankans rymd, så har den högre tankan, den sanna kunskapens, samma utväsar som willan, atr motverka vågorna af dess inflyrelse. I fall denna högre kuvskiap funnes hos styrelsen, så äger inzen en närmare både behörighet och intresse, att göra sitt ljus gälland., Hon har alltid, utom den moraliska öfvervigten af sanning och sakkunskap, i fall de äto på hennes sida, materiella hjelpemedel att disponera, som den enskilte ej kan äga, och om hon med hela kraften af sin rätt och sin makt uppträder mo! illviljan e!ler dårskapen, antager hon ju karaiteren af Allfader, väpnad med blixten, för hvilken mörkrets makter fly. Man kan ej föreställa sig möjligheten, att en nation stuille kunna föriedas:, åtminstone icke att förvillelsen kunde blifva af vådlig beskaffenhet, i fail styrelsen vile och förstod motarbeta det. Sådant raåste ju, utom alla andra skäl, bevisas af den stående frasen i du officiella och salarierade bladen, som ständigt försäkra oss, att nationen framför allt älskar sin regering; och om då oppositionsbladens satser, det oaktadt, vinna mera kredit, måste väl sådant vara bästa beviset på att de aro riktigare, och skulden måste väl då skrifvas på styrelsens egen räknieg, aningen genom de misstag hon samtidigt begår, eller dem, som hon förut begått. Må den som kan, uppgifva något tredje.