mm HM OM MMMM UU — — — — ——----2 - ? -2-2!-? ??——-——-—-— v ommsrj ri MMMM niog af samhällsordnivsen, som denna måste tillbakavisa, eller deraf upplöses. Publiciteten är nu likväl ingen inflytelse. Den är af lagen fullkomligt erkänd, lika rättmätigt bestående som någonting snnat inom staten, och är i sin enklaste form, äldre än både Styrelser och representationer, ty den är ett ultryck af de känslor, tankar och sinnesrörelser som finnas inom mennoiskans bröst, återspeglingen af bela dess andeliga tillvarelse, utom hvilken sjelfva den politiska icke ens vore tänkbar. Vi kunna icke föreställa oss en konstitutionell stat utan en yttranderätt; vi kuna icke ens föreställa oss ett bildadt folk, utan en sådan, och det är följaktligen alldeles orätt, att framställa dess ioflytelse på minsta sätt mindre laglig, mindre behörig, än pågon annan autoritet inom staten. Författaren har sjelf nödgats medgifva detta, och hans medgifvande deraf är deov fullkomligaste vederläggning af hvad han sagt i afsigt att nedsötta pressens betydlighbet och rättigheter. Han har jemvsl medgifvit att man, vid behandlingen af dessa ämnen, svårligen kan undgå, att säga om hvad andra sagt förut, och äfven vi torde sålunda förfalla i detta fel. Vi torde då likväl kunna hoppas, att af honom ursäktas derföre. Förfaltaren vill insinuera, att Representanten icke borde vara tidningsutgifvare. Vi för vår del tillstå att vi äro alldeles ur stånd att inse den ringaste våda eller olägenbet deraf. Om man icke vill hålla Representationen antingen för en särskild kast, som godtyckligt handlar och besluter, och med hvars orakelspråk nationen måste låta sig nöjag ellen för en korporation, stående belt och hållet under Regeriogens kontroll, och röstande och handlande eadast under hennes. ledning; om man vill anse henne för hvad hon åtminstone till sia idd måste vara, folkets ombud, så torde det erkännas, att alla foliets klasser deri böra ingrediera, och att, ju mer de det göra, desto fullständigare är representationen organiserad. Man skulle med vida mera skäl kunna antyda vådan och oriktigheten afatt Regeringens ledamöter, organer och embetsmän deltaga i representationen, till en stor del bilda henne, och genom sitt inflytande icke sällan leda öfverläggvingarne, och till och med förestafva besluten. Detta vore så mycket vådligare om det är santt, hvad Förfatiaren sjelf ganska naivt säger, att en Regering kan ej vara opartisk, då der försvarar statens institutioner; domarenmakten icke, då den värnar lagens helgd m. m. Det ör tydligt, att dessa särskilta aatoriteter försvara, icke så mycket det allmännas intresse, som sitt eget. Om sålunda ea Representantkammares debatter mindre blifva strider om sak, än om fördelar, så är det icke allenast loflgt, utan äfven en verklig nödvändighet, att dessa intressen, dessa partiskheter, som e!jest skulle en:amva äga en gifven öfvervigt, motvsgas af andra jutressen, af andra partiskheter, efter den gamla regeln, att det ena svärdet bäst håller det andra i skidan. Vi hafva redan förut förklarat att vi icke vilja tro, det förf. talar sitt bjertas språk, då han från egoismen tyckes vilja härleda allt, som sker genom samhället, och vi ärna ej begagna de vapea som denna sats skulle kunna gifva oss i bändernes men huru men än må betrakta förhållandet, antingen man vill tro att Representatioren styres af intressen, eller af opivioner, så måste man erkänna nyttan af, att dessa intressen, eller dessa opinioner derinom äro så fullständiga, så allmännehgt uttalade som möjligt. Om Regeringens Embetsmän hafva tillträde der, för att gå tillhanda med sina upplysningar och sin sakkunskap, så är det alldeles i sin ordning, att folkets Embetsmän, publicisterna, finnas på andra sidan, för att äfveo föreställa denna, att låta saken också blifva skärskådad under den nationella synpunkten, likasom styrelsens orgener framhålla henne under den administativa. Det är för öfrigt ingen lätt sak, att häri vederlägga Förf. emedan han sjelf gjordt detta, då han erkänt förhållandets laglighet, och då han dessutom icke anfört ett enda faktum eller förnuftsskäl, som skulle tala för en motsatt åsigt. Vi hafva kallat publicisterna nationens embetsmän, och benämningen torde kunna väl försveras. Vi omsåga endast några af dessa bekanta loci com munes, då vi erindra, att Publicisten är aldeles ingenting utom Publiken, att han i och för sig sjelf är så svag och värnlös som hvilken annan obetydlig individ som helst, och att den rzakt, som man tillögger hocom icke är någon anran, än den han kan utöfva genom öfverensstämmelse emellan sina tänkesätt och den delens af natiocnez, sem medel