Aftonbladet – 14 februari 1835, sida 3

KALEIDOSEORP. (Insändt) SKRIDSKOLÖPARN. E fter Oehlenschläger Från trädet rimmet stänkte vid vindens sakta sus; på frusna fjärden blänkte ren månanvs kalla ljus. Den smärta yngling rände på stålskodd f. åstad: det ljus, som fjerran brände, han skådade så glad. Ännu hon uppe sitter! Se, skenet blandar sig Med hvita trädens glitter och isens på min stig.— Än hon ej hvilan mjuter, ack, tänker hon på mig? Så hbänryckt fram han skjuter allt på den blanka stig. Med glöd i barm, på kinden det hurtigt framåt bär, i kapp med sjeifya vinden, Mot fjärran borgen der. Mot ljuset, som der flammar, hans öga rigtadt står. Hon sitter i sin kammar, och flätar epp sitt hår. Ack, som på fjorden vida, han for med vådlig hast, var döden vid hans sida: Den tunna isbro brast— Medlidsamt lyfter vågen det bleka hufvud opp. Än syns den stilla lågen så blid från :kogens topp. Min dödssuk, Emma! sänder jag dig i vindens sus! Sin brustna blick ban vänder än mot det fjerran ljus, Af svallet snart han täckes, som högt på isen slår, J borgen ljuset släckes, en sky för månan står.