Aftonbladet – 14 februari 1835, sida 1

varande Konungens Rådgifvare, att yttra sin tanka i detta ämne, men hvilken uppmaning ingen af dem, undantagande Hr von Hartmansdorff fann för godt att efterkomma. Frih, BOYE försvarade Utskottets Bettinkande. Sådant skedde likväl icke, i afsigt att tala för Ind-azgpingsmakten, hvilken vore orättvis, och måste afskaffas; men man åsyftade att stycka och sammanblanda frågan, att sönderrifva konstitutionen och detta vore att förbereda en revolution. Frikerrens röst skulle snart tystna, och vore alltför svag att skydda hvad den allmänna andan nu ville nedvifva, nemligen samhällsbyggnaden o. s. Vv. Hr v. TROIL trodde ej att Utskottsledamöterne kunde afsättas men fann icke heller utvägen af någon sammanj-makning genom Expeditions-Utskottet möjlig, och föreslog derföre, det R. o. A. målte såsom sin gemensamma tanka förklara, att Indragningsmakten skulle upphöra, till följe hvaraf Tryckfrihetsförordningens 4 4 8 Mom. skulle utgå, och i inledaingen, där det talas om hvarje Svensk mans rättighet, att utgifva skrifter, utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder, skulle orden: af Tryckfrihetslagen ej föreskrifne, borttagas. Denna del af förslaget borde sålunda hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag. I anseende till Juryn och en förändrad organisation af densamma hade Riks-Stånden stannat i olika meningar, och följaktligen borde den frågan alldeles förfalla. Hr Grefve BJÖRNSTJERNA hembar Konstitutions-Utskottet en gärd af sin erkänsla för dess verkligen patriotiska behandling af ärendet, emedan detsamma derigenrom på det tydligaste ådagalagt onyttan af sin egen tillvarelse. (Grefven anfölls här af en häftig näsblod, som tvang honom att bortgå från Riddarhuset, dit han under hela denna dags plenum ej återkom) Hr CEDERSCHJÖLD hade redan förut tillräckligen visat att Utskottet i detta mål tillegnade sig en makt, som det icke lagligen ägde. Talaren ådagalade origtigheten och öfverdriften i Friherre Boyes yttrade farhågor för en revolution, och tillkännagaf för öfrigt, att inom Konstit.-Utskottet fråga redan var väckt om ändring i Juryn, samt om förändringen i hela tryckfrihetsförordninger. Talaren erinrade om sättet huru Indragningsmakten tillkomrsit, hvilket var en revolution. Det ägtenskap, som Konstitutions-Utkottet nu stiftat emellan den och Juryn, hoppades Hr C. ej skulle blifva svårare att upplösa än andre ägtenskap. Det hade redan genomgått varningsgraderne. Hr LAGERHJELM försvarade Utskottets åtgärd, i hvars majoritet han deltagit, emedan dess beslut öfverensstämde med hans uppfattaing af grundlagarne. Han kunde likväl icke svara för sin förmåga att fatta, ville gerna medgifva, att andra kunde se saken annorlunda, och önskade, att Svenska folket en gång måtte öfvergå alla andra folk iupplysning. Det gafs emellertid intet medel, att tvinga någon annan, att tänka annorlunda än han verkligen gjorde m. m. Hr HJÄRNE fann, att Konstitutions-Utskottet förverkat Siändernes förtroende, då det vägrade, att efterkomma grundlagen. Det hade emellertid i det närvarande betänkandet något nedstämt tonen, då det nu behagade medgifva R. St:r rättighet, att göra hvad dem godt syntes, hvilket icke varit fallet i det förra betänkandet. Man såg likväl, hvartill det syftade, och att det icke ville tillåta Indragningsmaktens afskaffande, utan att tillika berttaga Juryn. Frih. Boije hade velat på em gång uppskräma Ridd. o. Adeln med fruktan för en revolution, och tillika uppröra dess känsla, då han med sin darrande stämma talat om sitt förestående slut. Talaren hoppades likväl det Ståndet skulle äga nog mycket omdöme och nog liten blödighet att hvarken låta skräma eller förleda sig. Hr DALMAN förenade sig med Hr v. Troil, men var likväl, i fråga om möjligheten att afsätta Utskottet, af annan tanka. I fall ett ombud vägrade, att efterkomma principalens vilja, eller rent af förrådde dess sak, ägde principalen naturlig rätt att välja sig ett annat, och Utskotten voro egentligen blott Ständernes ombud. Hr v. HARTMANSDOREFF tillkännagaf, att han talade i följe af sakens vigt, icke i anledning af den gjorda uppmaningen till Konungens rådgifvare, att yttra sig. Ständerna visade alltför mycken ofördragsamhet emot KounstitutionsUtskottet, och eiorde detsamma verklioen orätt. Då TItckattet