Aftonbladet – 11 februari 1835, sida 2

je adelig mansperson, som erlägger bevillning af lön eller förmögenhet, m. m., hade Kongl. Maj:t väl, som orden lyda, för godt funnit att, enligt Ridderskapets och Adelos underdåviga anhållan, dess sålunda fattade beslut om den förökade kapitationsafgiften allmänneligen kungöra, och derjemte tillåta, att densamma må, såsom den förra afgiften af enahanda beskaffenbet, tillika med krono-utskylderna, af kronans vederbörande tjenstemän uppbaras; Men — beter det vidare, och det är just detta som utgör ett nytt drag af vishet, förutseende och konstitutionel varsamhet, hvarpå jag utber mig att särskildt få fästa Höglofl. Ridderskapets och Adelvs synnerliga uppmärksamhet: — Men enär WI i kraft af 57 S. uti Rregeringsformen icke kuune anse detta tillskott annorlanda, än som ett frivillgt bidrag, förbindande endast för de Ledamöter af Ridderskapet och Adeln som i beslutet derom deltagit, eller underkaPstat sig detsamma, all.så finne VI någon Pexecutif åtgärd till den tillökta afgiftens indrifvande icke böra användas emot de Ledamöter af Ridderskapet och Adeln, som ej, efter skedd behörig debitering den frivilligt erläggs. Öfvertygad att ingenting är eller bör vara Riksens Sjänder mera angenäm!, än att gå en faderlig Regerings önskningar till mötes, då sådant låter förena sig med rättvisa och billighet; öfvertygad tillika, att för en ädel och upplyst Regeri-g ingen ljufligare tillfredsställelse finnes, än då hon ser de grundsatser hon uttalat, byllade och tillämpade af folkets ombud; öfvertygad slutligen, att billighet, rättvisa och sundt förnuft gemensamt och högt åkalla tillämpning på det å bane varande lånetörslaget af den grundsats, Regeringen stadgat då det gällde Ridderskapets och Adelns kapitationsafgilt; begagnar jag den rättighet, 56 5 RiksdagsOrdningen förunnar, att genom en ny motion bereda ny utveckling åt frågan om statens garanti för de lån, blifvande bypotheksföreningar kunde finna sig böjde att upptaga. Om någonsin berörde grundsats äger användbarhet, är det just vid detta tilifälle. Ty hvad menas väl med den garanti som nu blifvit satt i fråga, annat än kaution eller borgen, — en handling, som ganska många bland Höglofl. Ridderskapets och Adelns Herrar Ledamöter lära, genom en bitter e farenbet, bvarom detta Stånds i sednare tider mer och mer aftagande välstånd och oberoende lemna ett bedröfligt vittnesbörd, hafva sig både till art och följder temligen bekant? Och med hvilket sken ens af rimlighet, skulle man väl tilltro sig kunna förpligta någon, att mot sin vilja träda i borgen för annans skuld, till och med för ett behof, som icke är statens, för ett ändamål, som icke är det allmännas, för ett förment gagn, som icke kommer bela riket tillgodo? Om det ej med hopp om framgång kan bestridas, att det ju varit en ganska stor förödmjukelse för Regeringen, att alla Dess : rådslaget om Konungens Proposition angående lånet deltagande ledamöter varit ställde under tilltal inför Riks-Rätt, och om måttet af denna förödmjukelse blifvit rågadt genom den anmärkningsvärda tilldragelse, att alla fyra Riks-Stånden förkastat den Nådiga Propositionen, och de för en låneoperation böjde majo : rileterna af tre Stånd i stället nödgats taga sin tillflykt till enskilde Riksdagsmans förslager, så synesi sanning ingen vackrare rehabilitation for Regeringens anseende kunna ernås, än att hennes egen vid ett föregående tillfälle proklamerade princip, nu af Riksens Ständer adopterss och lägges till grund för hela det tilltänkta lånesystemet: en rehabilitation, hvilken blifver så mycket mera lysande, som samme Statssekreterare Skogman kontrasignerat begge Kongl. Maj:ts höga beslut, 1824, rörande Adelns kapitationsafgift, och 1934 angående låneförslaget. Då härtill kommer, att detta förslag är vordet i hela sin vidd af Välloflige Borgare-Ståndet afslaget, och ledamöterne af detta stånd, bide vid och utom Riksdagen, med Regeringens oftanämnde grundsatts, sanpolikt till rättesnöre för sitt handlingssatt, ej torde vilja med sin kredit, sin förmögevhet eller sina personer ikläda sig ansvar för återgäldande af ett lån, som enskilde komme att upptaga; så anser jag mig böra yrka och föreslå: att garantier eller kautioner för det eller de lån hvarom ru fråga uppstått, må anses bindande endast i afseende på de ledamöter af Riks-Stånden, hvilka bifallit låneförslaget; frivilligt till en sådan borgensförbindelses ingående samtycka, eller sig densamma underkasta; hvaremot alla öfrige Svenska medbor