RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Ridd. och Adelns Plenum d. 3 Febr. STATSLÅNE-FRÅGAN. (Forts.) H. E. Hr Grefve MÖRNER hade varit frånvarande då den Kongl. Propositienen i Sta!s-Rådet beslutats. Hade han då varit närvarande, -så skulle han visserligen instämdt i det då fettade beslutet, och derigenom äfven fått dela äran af en otillbörlig anklagelse. Han kände kreditens nytta i alla samhällen. Då H. E. vår Stats-Sekreterare för financerne, hade man redan klagat öfver penningebrist, och han hadecblifvit tadlad, för det han icke kunnat föreslå något medel deremot. Han hade emedlertid icke då vågat projektera det medel som nu vidtagits, nemligen en realisation, emedan förhållanderne då voro annorlunda. Man hade kallat lånet ett Statslån; detta voro ej riktigt, ty det ifrågavarande hade ingen gemenskap med de lån, andra länder upptaga för att bjelpa sig uv en förlägenhet. Man lånade här icke för att depensera, utan för att betala skuld. För sådant ändamål hade lån blifvit upptagna i Dannemark och Norrige, och dessa länder voro väl icke mera lämpliga än Sverige att vidtaga en dylik utväg. Man hade yttrat tvifvelsmål om ärligheten i den uppgifna afsigten, att understödja jordbruket. Till ett sådant tvifvelsmål funnes emedlertid intet skäl. Regeringen anklagedes för det afslag, som träffat frågan om de tysta förmånsrätternas afskaffande. Men afslaget hade kommit från Representationen, och det hade icke stått i Regeringens makt att förebygga det. En annan talare, (Hr Cederschjöld) hade yttrat om styrelsens Ledamöter, att de ingenting lärt, och ingenting glömt. H. Ex. beklagade, att de ej dragit någon nytta af den värde talarens lärdom; men en hvar borde likväl följa sin egen tanka, och H. Ex. skulle med undergifvenhet underkasta sig tyngden af en olika opinion. Man hade vädjat till R.o A.s hederskänsla; inen detta stånds högsta heder måste vara, att gagna Fäderneslandet. Hr DALMAN, WILHELM FREDRIC, började med den förklaring, att han med3af jordbrukets bebof af undsättning i sitt betryck, äfvensom behofvet och önskvärdheten af rörelsekapitalets tillökning, för att befordra lättad tillgång till förlag för näringarne. Men talsren betviflade, att det af Regeringea nu föreslagna medel af en utländsk skuldsättning skulle leda till dessa ändamål, Han vore i den positiva utvecklingen af ämnet förekomrasen af trenne föregående talare i samma syftning. Han ville således endast söka att till vederläggning upptaga de slags skäl, som å motsidan blifvit förebragta för statslånet. Talaren vore vid detta tiilfälle nog lycklig att kunna yttra sig helt och hållet utan passion, emedan, ehvad utgången blefve, han i alit för sjelfva saken ansåge sådant nära nog likgiltigt, ty Regeringens proposition vore, enligt hv d Hr Cederschöld utvecklat, och derom flere skicklige affärsmän öfvertygat talaren, så beskaffad, att något lån, i hvilken händelse som helst, icke kunde erhållas på de af Regeringen föreslagna vilkor af 4 proc. ränta och 2 proc. kapialafbetalning; likgiltigt vore det dock icke, om Svenska nationens värdighet och Svenska statens kredit å nyo skulle blottställas, genom utbjudande af ett lån utaf en på verldsmarknaden så lumpen summa som tå millioner Rdr i silfver, utan att man ens torde erhålla ett anbad. Talaren hemställde, huruvida framställningen af en dylik plan vittnade om den statsekonomiska blick, som en värd talare (Frih. af Nordin) trott sig hafva upptäckt i Regeringens förslag. För sin del såg Herr D. deri snarare ett