Aftonbladet – 9 februari 1835, sida 1

OA AO SO AO NS RIVS Min YST WW Me ref med Hr af Billberahs reservation. Sådan den under denna form framstår, är den en bland de mäst enkla, billiga och på Statens reguliera finance-system minst inverkande frågor, som någonsin yppats. Striden derom borde altså vara ingen, eller högst foglig, om den nämligen, skiljd från den tillsats, som oppositionell politik eller financiell halfupplysning deri vill inmänga, blott betragtas såsom ett medel i Statens hand att upphjelpa ena stor klass af medborgare, utan den riogaste våda för det hela. Det är 35 år sedan M. Hrr! jag under beredning af en fråga nära likartad med denna, yttrade: att då Staten sje!f genom sin egen ostadiga bsna först under pappers rikedomen från 1809 till 1817 och sedan under ett oupphörligt konkurs-tillstånd, förryckt alla eganderättsförhållanden, inledt uti trångmil och under realisationens krisis ginge att blottställa synnerligen den klass af Egendoms-innehafvare, hvars välfärd berodde, icke af eget handarbete, utan af förhållandet emellan nominella värdet af deras Egendomar å ena samt afzastningen deraf å den andra, jemlörd med räntefoten på kapitalerna; då nu det nominella värdet, oagtadt oppodlingar, förbättringar och otaliga uppolfringar sjunkit, åbragt skuldsättning, och deremot, räntefoten fastän genom lag bunden till 6 proc., under mångfaldiga former i sjelfva verket tryckte med nära dubbel tyngd, då dessutom det skuldsatta jordbrukets idkare mer än någon annan medbo:gareklass bidragit, genom inbetalta räntor, att skaffa tillgång till den silfverförökning i Banken hvarigenom myntvärdets fixerande blifvit möjligt; så vore det en moralisk pligt af s:aten, en pligt, som dessutom ligger i dess bestämmelse, att med den kollektiva kraften understödja sine delar, att träda emellan med sin kredit, enär sådant kunde ske, utan uppoffring, således icke på and:a medborgareklassers bekostnad. Det språk jag sålunda förde år 1839 var icke då populärt — det bar ännu mindre blifvit det nu. Man ansåg mig då vackla ifrån en bana, som man trodde vara bestämdt rigtad till klander åt den ena Statsmakten, äfven när den basdlade rätt, och det var icke lofgifvet då, mindre måhända nu, att hålla sig till sak och följa öfvertygel.e. Om jag likväl då, fem år yngre, försakade popularitetens retelse och icke kunde förmås att smickra en afundsjuk eller inskränkt opinion, som fanatiskt yttrade sin afsky för minsta skymt af fondsystem, hvi skulle jag uppoffra min sjelfständiga öfvertygelse nu åt de mo!tsatta opinionerna för dagen? Jag vågade då ömsom klandra Regeringens misstag i saker, som j:g ansåg vigtiga, ömsom hembära den min gärd af tacksamhet för dess välvilliga afsigter och handlingar; detsamma vågar jag ännu. Förlåten mig M. Hrri att jag några ögonblick uppebåller er med yttranden om mig sjelf. Det är likväl första gången, som känslan och behofvet af medborgerlig sympathi utbrister, efter att i många år hafva rönt den offentliga mannens lott att aniastas af båda partierna. Partien vilja icke medgifva art det finnes åtskillnad emellan frimodighet och tadelsjuka, emellan konstitutionel loyautt och dubbelhet. Äfven jag har en politisk trosbekännele att afgifva, men den skall bli kort; den består deri, att jag oa flåtligen skall biträda alla nyttiga företag, de må komma ofvan eller nedan ifrån, att jag alltid mera skall se på sak och faktiskt resultat, än på de tillfalligheter, som deri äro inblandade. Att jag skall bjuda till att i striden emellan opinioner, alärig förglömma att om rättvisa och försonligbet äro vilkoren för simjan mellan individer, så äro de det lika mycket emellan partier, hos hvilka visheten är lika litet absolut ä den ena som å den andra sidan; och vågar jag slutligen tillägga att, om någön, i den rigtning de se mig vandra till åstadkommande af nya lagar och institutioner, tror sig igenfinna motiven hämtade ur det egna intresset, så bekänner jag frivilligt att så är, emedan det öfverensstämmer med min timliga välfärd att hvarken min egen hydda eiler samhället fir sjunka eller öfverändakastas, och emedan min äregirigbet, långt för detta, fått sin gräns bestämd af önskan, att, vädjande till efierverlden, efterlemna spår af nyttig verksamhet. Jag har yttrat, att frågan om en Statens garanti för Hypotbeks-föreningar vore i sig sjelf enkel. StatsUtskottet synes hafva medgifvet att ändamålet, neml en fördelaktigare rästefot för de skuldsatte