Aftonbladet – 6 februari 1835, sida 3

JULLITTERATUR. (Fortsättning). Vitterhetsförsök af G. Unonius. Man har mer än en gång citerat, att språken numera genom sin mångsidiga utbildning skrifve sig sjelfva, och detta besannas kanske mest genom all den lyrik, som i våra dagar föres till torgs. Hrart rnan vänder sig, stöter man på en poet; det finnes rättnu ingen vindskammare utan sin lyra. En sång till våren, eller till henve, på dess födelssdag, eller med ett ur, ett porträtt, en bundt svafvelstickor, eller en pensce, se der de vanliga tbemata att skrifva variaiioner på! hela konsten är att siga gamla saker på ett nytt sätt, och det egendomliga är således endast formen. Med litet ö:a, något lektyr och minne, är man lätt herre öfver denna, och så sätter man sig att skrifva vers med samma abandon, hvarmed man röker sin pipa eller stickar en strumpa. Med någon varmare, mäktigare känsla, någon djupare uppfattning af tingen, någon högre mystik, någon heligare elier gladare oskuld blir man väl i detta slags lyrik icke bortskämd, men det klingar likväl på långt håll af fraserna, och poeten är — gudomlig. Detta är ett förhållande, som icke kan bestridas, och ju mindre det derföre bör undras på, om en granskare med aatipathi öppnar en ny diktsamling af någon ung lyrisk skald, desto mera hugnande är det att kunna sluta den med sådant nöje, hvarmed rec. slutar fir Unonii Vitterhetsförsök. Firman är inte alldeles okänd; redan för några år sedan fann man den i kalendrar och tidningar. Förevarande samling innehåller, jemte de lyriska styckena, en liten romantisk berättelse. De förra ega nästan alla en gemevsam karakter. Det är en åder af friskhet och lefnadslust som genomlöper dem, en sund lifsanda, ömsom naiv, såsom uti poemet tll Thilda, på heones naransdag, össom manlig och rask, såsom uti Sjömannens såvg eller i ett sällskap af Svenska och Norrska ynglingar, örssom humoristisk, jorialisk och yr, såsom uti Er mitt famntag, myriader ! Ursäkt vid bålen, Den enträgne. Visserligen finner man i blomstergården ett och annat ogräs t. ex. Epigrammet, som säger så godt som ingeuting, eller Gungan, som säger för mycket; men det hela är en lefvande natur och blå bimmel och glada lärkor. Det är denna friska gröns a i poesien, som bevisar dess äkthet; den, liksom vårens, kan inte härmas eller göras efter, den spirar upp endast utur organismen, det är lifssaft i dess porer, den man inte destillerar af potpourri. Berättelsen, kallad: Anicgens sanning, har en olika anda. Den innehåller bref från en vän till en annan angående den förres kärlek och hans bekymmer för sin älskades anirgar om en snar död, samt ett besök vid hennes graf. Den kommer som ett dystert memento mori efter de glada melodierna. Eraedlertid har författaren icke dermed velat göra bvad Fransosen menar med en scen, vi bli icke lomhörda af snyftningar och klagovisor å la Jeremias, utan det förefaller oss allt som en stilla, dunkel dröm, berättad i skumrasket en förtrolig stund. Vi kunna icke skilja oss från denna diktkrans, utan att derur åt vira lösare bryta en blomma t, ex. denna: VID BÅLEN. Ofta jag kärleken eonat min sång,