Aftonbladet – 6 februari 1835, sida 2

SIVU Je MMTUMREERSSM 0 op TS nd o tners MARMP Fr mödanden, att verka på andras opinion, genom tal eller skrifvande, och har så varit ifrån urminnes tider. Det förhåller sig i öfrigt med den periodiska pressens faror, som med vissa andra, att de uppstå blott genom vår egen fruktan. Den periodiska pressen är väl icke mer än allt annat menskligt väsende fritagen ifrån orättvisa, passioner, öfverdrift, misstag m. m. Men huru kan någon begära sådant? Den är ju biott ett materielt vehikel för utbytet af den menskliga tankens skapelser, och delar således med denna både fördelar och brister. Den kan således äfven en och annan gång hafva gjort ondt; men om Du lägger i den andra vågsktålen allt det goda den uträttat och uträttar, skall Du säkert finna öfvervigten, och nödgas medgifva, att det är genom pressen, det vill med andra ord sög2, genom ellmänna uppmärksamhetens rigtande på de för menskligheten vigtigaste ämen, som slägtet lösryckt sig ur ett nesligt beroende under förtryckets godiyckliga vilja Du kan för öfrigt icke neka, att tryckpressen numera i allmänhet utsör ett af de starkaste band på moraliteten, att den uppmuntrar samhällsdygder och betydligt bejdar mindre goda böjelser och begär, samt att den, i mer eller mindre talangfulla författares händer, likväl nästan aldrig företer ett enda exempel på en omoralisk rigtning, hvilket äfven, i sin mån, måste vara ett bevis på grundlösheten af det skrik, som upphäfves emot den. Det är sannt, att den ofta är obehaglig, då farhågan för offentligheten tvingar styrelserna till uppmärksamhet, att söka så litet som möjligt begå misstag eller orättvisa; — det måtte väl icke vara för denna sistnämda orsak som Du så strängt utfar emot den?? Hvad Du kallar tryckpressens domslut,? är på långt när icke så farligt, isom Du vill göra det. Vi hafva ännu icke sett någon förlora sitt anseende eiler sin ära, genom lögnaktiga framställningar eller oförskämda anfall från denna makt. Om den måhända vid ett eller annat tillfälle varit obillig och erättvis emot Dig sjelf: hvad har Da väl derigenom förlorat, med undantag af litet eget lugn? och så mycket måste Du i likhet med många andra veta med god smak uppoffra för det allränna. Du bör till och med hafva förmärkt, att äfven hvad Dig angår allmänheten visat sig misstycka, hvad som någon gång varit påtagligt orättvist. Måonne icke ä andra sidan tillfällen funnits, då Du sjelf måste anse dig valförtjent af pressens tillrättavisning. — Du, så väl som jag, känner de Engelska brefven, under namn af Junii; och ehuru dessa hvarken i skamlös bitterhet eller utmärkt -skriftställareförmåga af en eftertid kunnat öfverträffas, har i England, mig vetterligen, intet förhållande gerom denna tryck pressens säkerligen djerfvaste produkt biifvit stördt eller lagarne för majestätsbrott, i följd deraf, undergått någon den ringaste revision. Du påstår, Philaletes, att allmänna opinionen oftare uppfattas efter periodiska pressens ingifvelser, än denna lyssnar till opinionens röst. Häri begår Du ett stort misstag, som Du måhända delar med flere af dina likar; vemligen att i det längsta smickra dig med bristande öfverensstämmelser emellan allmänna opinionen och dess organer. Ifrån maktens höjder bänder det ej sällan, att man med ett slags förnämt förakt behandlar sakföraren, under ett oförsigtigt förbiseende af den verkliga parten. . De båda ytterligheterna af samhällets råhbetstillstånd och högsta bildnincsgrad sammanträffa ofta, då man filosofiskt söker sammanhanget. Lagman Torgny föresställde publiciteten, när han på tinget tilltalade Olof Skötkonung, och det var då icke möjligt att förneka dess samband med opinionen, emedan denna för tillfället yttrade sig i vapenbrak; men förändrade tider gifva andra seder och nu för tiden vore det oförlåtligt, att ej kurna i den periodiska pressens anspeglingar urskilja, hva som är opinionens röst eller icke. Den yttrar, att publicisterne bota att en gång säga: Vi äro nationen. Detta yttrande förekommer mig förbålt tankefattigt. Hvem vet icke, att gerna alla publicister, af de mest motsatta åsigter, påstå sig föra nationens talan, likasom alla Styrelser och alla representanter, alt de handla för det allmänna bästa, anspråken äro ungefär lika hos alla. Alla kunna likväl icke hafva rätt, frågan är således: Hvilkendera? Följaktligen innefattar ditt yttrande härom ungefär lika mycket som det ofvanstående om domslutet, eller —samnt ingentine. så vida den icke innefattar en