Aftonbladet – 31 januari 1835, sida 2

möter icke förbgången, men då stadgandet de:om, endast hvad skyldskap beträffar, vunnit tillämpning, synes, med anledning af ofvan anförde, mot Ordföranden och någre ledamöter i Riksrätten anmärkta jäfsförbållande, hvilket lemnats utan all uppmärksambhbet, sistnämde 6. i R. F. vara i behof af ett sådant förtydligande, att Riksrätt icke må kunnu istrid med allmänna lagens föreskrift om jif för domare, organiseras. Min enskilda öfvertygelse säger mig, att numera icke hos R. St. borde komma i betraktande, huruvida något behbof af det namnkunniga Statslånet är tör handen, alldenstund det för Statsmakternes anseende och förtroende hos nationen synes vara af vigt, att såsom orubblig grundsats antaga, att hvad vid en Ritsdag lagligen blifvit beslutadt, skall bestå, och åtminstone icke vid samma Riksdag återgå. Detta har förekommit mig så absolat nödvändigt, att jag i det längsta tviflat derpå, att materiella ivtressen fuanos, nog mäktiga för att rygga beslut, bvilkas helgd och kraft synas utgöra villkor för sjelfva sam hällsorganismen. — Skuldsatte medborgares betryckta tillstånd är förnämsta vehiklet för det ovanliga steg man tagit, till det af Ständerna redan förkastade statslånets Ygenomdrifvande. Vare lårgt ifrån mig att påstå, det sjelfständighet och oberoende icke kunna hos de gäldbundne finnas. Sanningen fordrar dock det erkännande, att vid framf:rna Riksdagar hafva endetterade representanters intressen frambringat beslut, som vållat åtskilliga för staten högst menliga financiella oredor. Med ledning af en sålunda vunnen erfarevhet, hade Reg. kunnat med allt skäl afvisa, i stället för att uppmuntra de skuldsattes ständigt växande anspråk på statens mellankomst. Det bar icke kunnat undfalla Regeringen, att de märkbaras!e opinionskastningar uti offentliga angelägenheter oftast stått i samband med en sjunkande kredit och ett afiagande välstånd. Regeringen, som så ofta erfarit, huruledes enskildt obestånd ofördelaktigt inverkat på allmänna äreader, måste utan tvifvej, vid betraktande af den tilläfventyrs nog allmänna opålitlighet, som man sett efterträda den mer och mer försvinnande redbarheten, hafva egt anledning öfverväga, om icke den från en annan landsort förda klagan öfver hög ränta och minskade låneutvägar, mindre haft sin grund i förehburet vit för det betryckta jordbrukets bjelp, än i den penningeförlägenhet, som varit en följd af några inflytelse egande individers oförsigtiga företag och åsidosättande af nödig omianka för enskildt bergning. Af Remisshandlingarna har Stats-Utskottet inhemtat, att hos Ridderskapet och Adeln framställning är gjord i afseende på Svenska Adelns framtida öde, i hävdelse dess förmögenhet fortfor att deklinera. Man har i sammanbang dermed uppgifvit, att kanske det enda sättet till denna förmögenhbets konsoliderarde vore, om ifrågavarande lån erhålles till go å 4 procent ränta. Svenska Adelns fördelar betraktas naturligtvis från flera olika synpunkter. Äran och lyckan sökas ofta på skilda vägar, Min afsigt är icke att ingå i bedömmande af hvad som kan vara nyitigast för Adelr, betraktad såsom en i samhället isolerad medborgareklass, med vissa utmärkande företräden; men blifver fråga om det allmännas nytta, så tvekar jag icke att förklara, att natioren ofelbart vinner mest derpå, att Adeln med densamma amalgameras. Huru mycket godt skulle icke representationen, oaktadt alla hinder från den andra statsmaktens sida, kunna uträtts, om icke fståndsfördomar och privilegier voro i vägen? Hvar, om icke der, finnes förklaringsgrunder till det, såsom ett fenomen allmänt ansedda förhållande, att bland Rikets Ständer framstå representanter, hvilka, utan alla biafsigter, utan hänsigt till några slags enskilta intressen kunza handla i en rent fosterländsk syftning? Lånefrågan bar i Högv. Preste-Ståndet rönt en behandling, som för sin sällsamhet och faran af cxemplet, ati på ett aldeles nytt sätt kringgå grundjagen, måhända förtjenar en större uppmärksarshet. Det Högv. Ståndet har nemligen vid ärendets förehafvande, för några veckor sedan, icke ingått i någon diskussion i sak och följaktligen icke derom gifvit något utlåtande, men icke dess mindre beslutat en återremiss till Stats-Utsketiet, på den zrund, att Utskottet 1 ämret gifvit tvänne betänkanden, i stället för ett. För a:t inse befogenheten af denna StatsUtskottets åtgärd, behöfver man endast appellera till sunda förnuftet. Vida lämpligare var det utan tvifvel, att Kongl. Maj:ts skrifvelse icke sammarnblandades med Bonde-Ståndets