gen kommit så långt, att en kommid är nedsatt, Hvilken ifrade för revision af undervisningsverken? För bildnaingsanstalter till de närande yrkena? — H:em har sedermera yrkat reformer i vär tryckande indelta arme:, och i våra administrerande verk? Hvem har yrkat skiljande, inom dem, af det juridiska från det administrativa? Hvem har slutligen Önskat den nu förbatliga och utskratiade men inom tie år säkert nödvändig befunna representationsreformen? Hvar och en som begrundar dessa frågor och vill ärligt besvära dem, skail finna, att de libersla icke blot: upphif: ett obestämd: skrik på reform , utan att veta, hvad som skall reformeras, eller hvarföre det skall reformeras. En och annan bland de liberale — och de eller liberalismen i allmänhet må väl icke mer än någon annan vara ansvarige för alla objudna eller oförståndiga anhängare — torde verkligen hbafva gjort sig reda för detta hvad och detta hvarföre. Så lätt är val icke detta som Minervas taktik, att intet bör reformeras; denna trosartikel är lika enkel att fatta, som att uttrycka, då man deremot å andra sidan kanske beböfver något mera bråka sin hjerna. En sats är visserligen lättare alt uppfatta och uttrycka än flera, vore de ock aldirig så (med hvilken sort Minerva, för att undskylla sig sjelf, påstår att de liberala slå omkring sig) Denona imitation, säger vår katekes, som befrämjas af Svenska härmningslusten, kunde icke rätt komma sig före år 1829, och lemnade derföre den gången endast enstaka och förlorade spår efter sig; men vid 1812 års Riksdag föll den allmänt i smaken, mötte på intet håll något motstånd och -förkofrade sig derföre märkbarligen. Detta må stå såsom elt prof på RBapsodistsällskapets (ett hyggligt sällskap) både ärlighet och kunskapsförråd. Det fröjdar henne naturligtvis, att man vid -konstitutionsriksdagen (1809) hade så föga begrepp om en konstitution. Mon anade dock, att man gjort ett alldeles omoget hastverk och testamenterade uttryckligen åt sina efterträdare, att, efter inhemtade fnllkomligare insigter, komplettera verket. Man kände med sig, att man icke ens hade kunskaper neg att imitera. Att denna kunskap, likasom ett och annat för öfrigt i politiken, sedermera förkofrat sig, gör just Minerva: förtviflan. Voro tiderna ännu lika menlösa som då, så vore Minerva ganska belåten, eller rätta:e det behöfdes ej finnas någon Minerva. Ci!ationen af 1812 års Hiksdag är ett af de eklatantaste bevisen på Miverzas tilltagsenhet — ty okunnighet supponera vi icke hos henne. Med förvåning fråga vi: hvad imitation var det, som år 1812 föll allmänt i smaken? Månne den i hvarje annat lagbundet samhälie exempellösa undantagslag, som vi känna under namn af Indragnivgsmakten? Vi siå alldeles törbluff de; kan man kalla ett så besynnerligt påfund för imitation? Hvad märk värdigt gjorde i öfrigt 1912 års Riksdag? Hvad dess Hemliga Utskott gjorde, kunna vi naturligtvis icke veta. Nationalbeväringen åter var ett ganska förtjenstfullt beslut, fastän just ingen imitation från främmande land, utan blott ett mera rättvist ordnadt upplifvande af Sverges äldsta beväringssystem. Man kan deremot biott invända, att det innebar cn kränkning af roteringskontrakterna, som i och med detsamma bordt upphöra, då de ingåtts endast med det vilkor, att allt slags konskription skulle apphöra. I fall kontraktsbrott äro en imitation, då har Minerva ritt äfven i den punkten. Så mycket om Minervas historiska kunskaper! eller rättare om hennes ärlighet att citera historiska facta! Vi öfrige kortsynte hafva ansett 1812 års Riksdag för en reaktionsriksdag (då man undantager beväringens införande); men Minerva har i det årets förhandlingar upptäckt en, naturligtvis liberal, emedan af henne klandrad, imitationslust. Man ser således, huru pålitliga ultraismen historiska uppgifter äro! På dem måste dock svärjas! Någon , som synes hafva blifvit illa stött öfver Hr Professor D. Munek af Rosenschölds i detta blad införde artikel i afseende på föreslaget ansvar för vårdslöshet med elden, men i synnerhet allmänna,