KALEIDOSKOR Ett Eogelskt blad innehåller följande fabel, tillegoad Tie Times, som drifver den satcen, att folket bör låt. Wellington och Peel få göra prof såsom ministrar. i VARGEN I FÅRAKLÄDER. En herde, hvars fårahus beständigt var utsatt för plundring af en flock vargar från en närgränsande skog, skaffade sig slutligen några hundar af en förträffug race, för att skydda sin bjord. Dessa oförskräckta och trogna djur gjorde sin sak så väl, att icke en enda varg vågade komma nära fårahuset, hvilket, ifrån att om nät:erca vara en skådeplats för rof och fasa, blef förvaudladt till en fredens och lyckans boning. Med denna sakernas ställaing voro vargarne ingalunda belåtna. De lefde af rof, och utan rof skuile de svälta ibjall Att hundarne användes at vakia fåren, påstodo de vara ett ingrepp i deras prerogatif — ett nytt påfund, som de icke kunde nöja sig med; och om icke det gamla systemet återställdes, var det tydligt och kiart, att bela vargslägtet smart skulle dö ut. Ait afvända en så förfärlig olycka, togo de sin tillflykt till följande medel. De sammankallade ett allmänt möte, hva vid de enhälligt kommo öfverens: att hundarne voro ett ondt, som icke kunde fördragas; att tåren tydligen af naturen voro ämnade till vargarnes egendom, emedan ingenting smakade en vargmage såväl, som fårkött; att de på ett och annat sätt måste komma i besittning af fårhuset, och att, till vinnandet af detta ändamål, en af deras kamrater, under lämplig förklädning. skulle begifva sg till fårherden, för att, om möjligt, söka förmå hocsom att afskeda huncarne och taga vargarne i stället, I töljd af detta beslut utsågs en varg, utmärkt för sin slughet och talgåfva, att sätta projekiet i verkställighet. Han kastade ett fårskion öfver ryggen, och begsf sig på sin förhoppningsfulla expedition. Vid dörren af fårhuset mötte han herden, och tilltalade honom på följande sätt: Vargen. (med en djup bugning) — Jag har blifvit utsedd af Sällskapet för eganderättens beskydd att för Eder, högtärade Herre, framföra sällskapets vördnadsfulla helsning, och förklara, att som sällskapet tager den lifligaste del i eder välgång, så skulle ingenting vara sällskapet mera angenäm, än att få den åran tjena en man, för hvilken det hyser så mycken aktning. Herden. Jag är Sällskapet mycket förbunden för dess välvilliga afsigter, men min ezendom är reden tillräckligt skyddad. Jag har ett par dugtiga husdar, och — Vargen. Ack! min Herre, det är just sjelfva punkten, hvari vi äro af olika tankar — dessa förhatliga hundar — det kommer aldrig att gå eder väl, förrän ni gör er af med dessa oticka djur. Jag försäkrar er att alla grannarne äro uppbragia öfver deras förhållande. De skälla så oupphörligt, att fredligt folk icke får ro i sina sängar. Härom natten, då ett par herrar af mica bekanta passerade den här vägen och, endast af en liten oskyldig ny-. fikenhet, tttade öfver muren, så rusade dessa vilda besar emot dem, liksom tigrar, och tvungo dem att taga till flykten, allt hvad de förmådde. Det är alldeles fasligt. Vi hoppas derföre, att ni skiljer er vid hundarne, och vi skola med största nöje åtaga. oss att vakta eder bjard. Herden. Hvad vi säger är ganska förvånande. Miva hundar skalia nattetid, jag vet det; men jag förstår icke att deras skällande kan förskräcka det fredliga folket, ni talar om. Det är dock säkert, att de icke förskräcka mina får. Dessa äro aldrig tryggare än när de höra sina trogna vänners röst, hvilka, man måste erkänna det, oupphörligt äro på sin vakt. Jag förstår ej, hvarföre de der herrarna stryka ikring mitt fårhus om nälterna — Om något händer dem, så få de skylla sig sjelfve, Innan jag fick dessa hundar, stodo mina saker på en högst usel fot. Jag var nära bragt tll tiggarstafven -— mina får bortstulos och slagtades obarmhertigt, det ena efter det acdra, utan alt jag kunde hindra det. Men sedan jag lade mig till bundarne, går: allting bråag min hjord har förökt sig, öfver allt bvad man kunde tro; jag har betalt mina skulder, och står nu i aktning och anseende hos miva grannar, som förut ban nanct vå4rAdada ca att hela HA mic Mean tfåöre