Aftonbladet – 24 januari 1835, sida 1

UTRIKES. Läsaren känner af de underrättelser, vi i gårdagsbladet meddelade från Enagland, att de val, som redan ägt rum, utfallit med en majoritet af 100 för refor mens sak. Då man kommer ihåg, att de val, som återstå, bufvudsakligen äro de i Skottland och Irland, der majoriteten emot nuvarande ministeren, enligt alla uppgifter, komner att utfalla långt mera öfvervägande än i Englard, så kan i sjelfva verket Peelska administrationens öde redan anses så godt som afejordt. Så betraktas saken också af den liberala pressen, och den ministeriellas b tterhet och jemmerrop bekräfta denna åsigt. Vi meddela här nedanföre en artikel ur The Sun, som har afseende på dessa förhållanden: Det är nu tjuguåtta dygn sedan Sir Robert Peel utgaf .silt Tamworth-manifest till fo ket i England, som nu, enligt szn skyldighet, håller på att besvara det genom ett kontramanifest. Det är all deles icke otroligt, att deras adress, räv den hinver blifva färdig, befinnes vara lika osmaklig för premierministern, som bans var för dem. Han måste redan af konceptet, som han fått till påseende, så långt det går, hafva funnit, att han och folket äro i öppen fientlighet; att paret aldrig mera kan förenas eller lefva tillsammans, utan vanheder för en eller båda. Och hvem har väl den värde Baronetten att skylla för denna olyckliga skilsmessa, om ej sig sjelf? Endast genom sin egen svaghet har han blifvit försatt i denna bedröfliga ställning. Om han gifvit sig tid att i fem miauter opartiskt betrakta sakernmes ställning, så skulle han hafva funnit, stt ultrapartiet, med hvilket han nu är oupplösligt förenad, föraktade honom i hjertat, och endast fördrog honom såsom ett verktyg, att begagna för uppnående: af deras afsigter, och att om de misslyckades i deras förtviflade företag, så måste han oundvikligen i allmäuna omdömet helt och hållet förlora sin politiska karakter. Så mycket vi också hata och afsky detta partis politik, och deras skändliga försök att öfverändakasta den konstitution, de föregifva sig vörda, så tadla vi honom ändå vida mer; ty han äger mera politisk skarpsinnighet, än hela flocken tillsammantagen, och ban borde derföre icke hafva gjort sig skyldig till en så oklok handling. Huru förstörande äro icke ibland följderne af en otyglad personlig fåfänga! Sir Roberts närvarande ställning förklarar alldraböst Tories läror då de lämpas till reformprinciper. Skola väl Tories, hör man frågas, för alltid uteslutas från embeten, endast och allenast derföre att de satte sig mot en åtgärd, hvilken de nu, sedan den blifvit en del af vår grundlag, ärligt och redligt erkänna och vilja oegennyttigt tillämpa? — Hvad skulle man väl tänsa om Sir Robert Peel, i fall radikalerne sutto vid styret, och han, genom en dylik fråga, sökte att rättfärdiga en åsyftad förening med dem? Han kunde just så gerna säga: Det är sannt, mina Herrar, jag föraktade eder alltid i politiskt hänseende, och lemnade intet medel oförsökt för att hindra eder komma till välde; men nu, då jag ser eder innehafva höga embeten, och genom utöfningen af ett visst prerogatif vara erkända såsom ganska passande personer, hoppas jag med full säkerhet, att J icke ansen den fiendskap, jag förut visat, utestänga mig från edra leder ! Skulle men icke skratta åt honom såsom en dåre, eller misstänka honom för att vara en elak man? Hvad parti Sir Robert och de Torymakter, med hvilka ban nu är förenad, ämna tsga, sedan de sett huru opinionen yttrat sig hos allt hvad hufvudstaden äger förmöget, aktningsvärdt och u; plyst, återstår att erfara — ty hvad Tories kunna företaga, är icke möjligt att beräkva efter vanigt sätt att göra slutsatser. Om Premierministern ännu återkommit till sin vanliga klokhet, så ölverger han sina kamrater innan de öfvergifva bo.o:a, och förkunnar rent ut för sin konunaslige berre, att sådart som tänkesättet i bufvudstaden visat sig, och med ett sådant Underhus, som efter al! sannolikhet blir valdt , är det hoscm icke möjligt att föra styrelsen. Då man måste retirera, så bör det ske i rättan lid, om man skall kunna göra det med värdigbet och säkerhet. En klok geseral vet, att ju längre han stannar qvar på slagtfältet, desto värre går det honom. Att Sir Robert är slagen, kan icke mana cättarv I frågat Vill han vil färstö;a ccitt an