Aftonbladet – 22 januari 1835, sida 3

i Adjunet., Commin. JULLITTERATUR. (Fortsättning.) Griftekrans jemte några andra skaldeförsök i hvarjehanda ämnen af G. G. Ingelman. Hr I. har förvärfvat sig ett aktadt namn, bland Svenska poeter, och således anspråk på kritisk aga, dels genom tvenne föregående häften af wvoesi, dels genom sin Öfversättniug af Orchlenschlägers Helge, föregångaren, om icke förebilden för Tegners Frithiof. Det häfte, som vu Igaer framför oss, har han kallat grifiekrans, och det fylles förnämligast af grafölsverser och hvarjehanda,? som man stundom sett under denna senare rubrik 1 Stockbolms Dagblad. Hr I. har dedicerat åt H. K. H. Kronpricsen sitt bäf.e, förklarande det såsom en blomma ifrån grifters rum, En liten menlös, döf och stum —. Då Förf. sålunda sjelf karaktiserat sitt verk, med en blygsamhet, som vore värdig eu Inträdare i Svenska Akademien, måste väl kritiken, åtmisstone af artighet, sanktionera hans uttryck med sitt bifall. Man kan naturligtvis icke undra om en blomma från grifters rum? är något dufven. Det finns emellertid både färg och doft i Hr I:s poesi, och i alla fall skall väl också någon slå sig på den bedröfliga genren, (griftpoesien.) Tillfälligheispoesin är i allmänhet ea liten och menloös genre, men hon beböfver derföre hvarken vara döf eller stum Tvertom ha de yppersta lyriska stycken af stora skaider ofta en tillfällighet ait tacka för sitt upphof, men det tillhör soillet att gifva en djupare, ev:g betydelse åt det tillfälliga, eller åtminstone gifva sin vers behaget af takt och välljud. Hr I. har ofta visat, att han kan gifva poetiskt värde åt tillfällighetsstycken, men han är något för mycket döf för tordringarna af metrisk barmori. Ibland: är hårdheten af hans versifikation så stor, att man frestas att Önska, att sångmön verkligen vore, hvad ban föreger: stura. Vi anföre såsom prof: NYÅRSDAGEN 1833. Solen, ett underbart ljus, som brinner ej ned blott, men uppåt Flämtande ser ur sin graf, längtar till Norden igen; Tiden, dermed som lykta i hand, gär att menniskor söka, Men hvar finner han dem, än i upplysningens dar? Outtröttlig han kommer igen hvart år och hvar morgon, Vänder sig gråtande om, då han ej funnit sin vän. Lägger hvar afton sig ned ech beder: tillkomme ditt rike! Men bhönhöraren är fjerran, som stjernan och kall. Äpnu ett år, som de öfriga blef åt msenskorna lånadt, Men hvad det nya lån räntade, Himlep vet bäst; Nu är det dödt, man säger, men tiden, men lifvet dör icke, Tiden cj vandrar sig trött, lefva är litvets natur; Och der trädet är fälldt — det falle mot öster och vestcr — Liggande blifver det der; riktningen blifver dock qvar. Året läggs ned i sin graf — en son i dess sterbhus dock lefver; Hur har du fostrat din son? frågar en dommare strängt. Är han ej bättre än du, hvad gaghade då mig din visdom? Är ej hvart slägtled ett nytt trappstep mot himmelen opp? Brann vid ditt goda han ej, och varnades ej af ditt onda, Kom ej till mig med en son, som ej är bättre än du! Bättre han är ej derför, att bättre han mäktar bevisa, Alt det onda är ondt och att det rätta är rätt, Har han mer mod och kraft att kämpa mot tradgande våor, Fast han af dig fått i arf bättre justerad kompass? ; Dubbel hugg är han värd, ty klarare skådar han vägen, Vägen till målet, likväl går han med villan i arm; Lik en student med höga betyg i moralen hav färdas Och för sitt okynne fär stryk uppå nasta station; Mot desp ter han ifrar och är despot i sin koja, Kungar ej tål för sin död, om han ej sjelf får bli kung, Nykterhetssällskapet prisar han mest, dä som bäst han är , drucken Oskulden älskar han mest, då han en oskuld förför: Krig med passion han älskar och yrkar, men svärdet han räds för, Sitter för lumpen bi!jett helst i en loge och ser på. Herrska vill en och hvar, men ingen vill blifva beherrskad! En hvar enfalldligen tror: bättre är jag, än en ann! Kan man då undra uppå, att lagen ensam får lyda Och i en stormig qvadrille rättvisan dansas omkull? Vettet, det lyser väl bra, men hvar är värman i hjertat? Solen vore ej sol, lyste men värmde hon ej. — Kärlek är lifvets själ, men kärlekens strälar gå utåt, Tidens ande vill helst lysa och värma sig sjelf. Såsom detta siycke bevisar, har He I. hvarken brist på tankar elier bilder; ban har en poetisk blick; han äger förmågan att finzera: men det hela biir dock något oredist och bizarrt. I hans rimmade stycken höres en behagligare rhytm, och ledigare behag. M. TRATT RR RA HIF UR FET NIT TNT EU INUTI RR RIE RS AA TROTTINTTOTSERENE TTR