Aftonbladet – 22 januari 1835, sida 2

vid samma riksdag återväcka redan afgjorda motioner. Enligt Riksrättens lära och tolkning af grundlagen, skulle således Rikscns Ständers beslut sakna all helgd, och Regeringen vara i besittning af det prerogativet, att medelst nya propositioner oupphörligt upprifva dem. Och till hvilka följder leder ej denna lära ytterligare, om man något närmare betraktar den ? Jo, till ingenting mind:e, än til! upphäfvande af all Ständernas beslutanderätt. Ty, fatta t. ex. Ständerna, i hvi!ket ämne som helst, ett beslut, som ej öfverensstämmer med höga vederbörandes önskningar; hvad behöfva dessa göra, för att uppbäfva det?.. Jo, endast komma med en ny proposition, som föreslår Ständerna att cmintetgöra hvad de beslutat. Afslå Ständerra också denna proposition; nå väl! Regeringen förnyar då propositionen för andra eller tredje gånger, och blir den äfven dessa gångor afslagen , väl an, Zegeringen väcker då frågan ytterligare , för fjerde eller femte gången, o. s. v. Och som Regeringen kan hålla Ständerna samlade så lärge den vill, så har den i sin makt att qvarhålla dem så länge, tills de, uttröttade, och för att få skiljas åt, äctligen upphäfva sitt första beslut och bifalla propositionen, när den andra, tredje eller fjerde gången blifvit framställd. Men hvilken inser ej, att all Ständernas beslutanderätt på detta sitt är rakt tillin:etgjord?... Och man måste verkligen förundra sig öfver, att Riksrättens Ledzmöter ej sjelfva funnit utaf de orimligheter, till hvilka deras lära i följderna leder, att Grundlagsstiftarres mening ormöjligen kunnat vara sådan. Dock, bvad kan väl vänta utaf ledamöterna i cn domstol, som, inom gebitet af den Offentliga Rätten (Jus Publicum), kunna uppställa den principen, att hvad som icke är en Regeriog uttryckligen förbjudet , är densamma illlåtet. Denna grundsats gäller af naturliga skäl inom Privaträttens område , ehuru icke en gång der utan all inskränkning; men på den Offentliga Rättens gebit äger, utaf lika naturliga skal, just det motsatta förhållandet rum. Der måste det tvärtom antagas, och har också i alia tider blifvit såsom grundsats antaget af dem, som sysselsatt sig med Statsrätten, att en Regering eller hvilken offentlig myndighet som helst. icke äger andra eller större prerogativer, än som genom uttryckliga medgifvanden och bestämda stadganden biitvit densamma tillerkände, eller ock som äro klara , oviikorliga slutföljder utaf sådana medgifvanden och stad ganden. Lyckligtvis behöfver man dock ej frukta, att Riksens Ständer någonsin skola godkänna en för deras lagliga makt så kränkande, för deras anseende och värdighet så förnärmande lära , soma den, att deras åtgärder icke skulle äga någon helgd, och att den andra Statsmaktena vore berättigad att när som helst upprifva cch omintetgöra deras beslut. En National-representat:on, som godkände en sådan lära, hade i och med detsamma afkunnat sin egen dödsdom, och för samtid och efterverld gjort sig till föremål för ett rättvist, outplånligt förakt. Det är ock icke bekant, att någon Representation hitintills begått ett dylikt sjelfmord, samt till den ytterliga grad nedsatt sitt eget värde, och rekat sig sjelf all politisk vigt och sjelfständigbet. — Det var oppositionen på det Stockkolmska Riddarhuset och denna oppositions publicister förbehållet, att för första gången fournera de representativa folkens annaler med ett slikt exempel. Detta drag fattades ännu i denna oppositions karakteristik och historia. Nunc consummatum est ). ) Det är skada att Argi hat till sina medbröder åter är så frenetiskt, att han omöjligen kan afhålla sig från den gamla vanan att ljuga på dem. Det är denna egenskap, som förnämligast betagit honom nästan allt det fordna förtroendet. Uti den